Jag längtar tills sommaren när jag är 80 år. Vet ni varför? För då är det summer of '69 igen, och då ska jag se till att göra allt han sjunger om i låten! Så slipper man känna sig som en hittepå när man sjunger med i en låt som det känns som om man egentligen inte har riktigt lika mycket rätt till att vråla med i som de som faktiskt fanns, eller åtminstone var påtänkta, år 1969. Jag har känt mig som en liten.. ja vad ska man säga, bedragare varje gång jag skrikit av lycka varje gång jag under de oftast salongsberusade timmarna hör de första tonerna av låten. Att säga att det är min favoritlåt att sjunga med i är väl ett ganska bra sätt att beskriva vad jag känner för låten. Jag verkar dock inte vara helt ensam om den saken. 

Nu har jag alltså löst vårt lilla hypocrite-problem. Nu är det inte längre det. Det är en profetia. Så, vad bra. Skönt. Jag kan alltså fortsätta sjunga med i låten som om det är något jag varit med om. För om ett antal år kommer det vara just det. Bryan Adams "Summer of '69" handlar nämligen inte om sommaren 1969. Nej, haha, herregud, trodde ni verkligen det? Det är sommaren 2069 det handlar om. Precis.

Och då jäklar!