I mitt förra inlägg skrev jag att jag var lycklig, ni vet, precis innan jag flög hem. Det är ingenting emot hur jag kände igår. Ingenting. Jag gick och torkade glädjetårar ur ögonvrån hela kvällen. På riktigt. Äntligen fick jag träffa de finaste i världen (med några få undantag förstås, som tyvärr inte kunde närvara).

Åh, vad allt bara kändes hur fint som helst! Glädje- och tårfyllda kramar, vackra ord och stora, underbara leenden, det är vad kvällen bestod av. Det var som om ingen av oss riktigt kunde fatta att vi äntligen var tillsammans igen. Jag vet inte hur många gånger mina dear fränds (som jag vid det laget hälsat och kramat och allt sånt) strålande vände sig mot mig och sa "Du är HEMMA!". Men det var bra, för det hade jag nästan glömt mitt i alltihop! Det var som om jag inte kunde tänka, det enda jag kunde göra var liksom att gå runt och känna lycka och kärlek hela kvällen. Jag var ett enda stort leende. Och min hand var aldrig tom.







Tack för en underbar kväll finies! Tack för att ni är bäst i hela världen. Och mest av allt - Tack för att ni finns!

Jag hjärtar er.



PS. Nu har jag en annan, hel telefon igen! Woho! Nu behöver jag bara alla nummer jag hade på min förra så är absolut allt som det ska vara igen (för som det är nu har jag bara tre)! OCH! Min dygnsrytm är nästan helt hel igen! Haj fajv! Det gillar vi, a-adå.