Sagan om den lilla fågeln Olle

Nu ska jag berätta något jag inte pratat lika mycket om som det betyder för mig. Något som påverkade mig väldigt mycket, och som fortfarande gör ont när jag tänker på det. Jag hoppas litegrann att det, när jag skrivit klart det här, kan göra lite mindre ont nästa gång jag tänker på det. På den. Fågeln.

Det var den 16 februari det här året, och dagen spenderades på en stor stor ingefärsåker i Yandina, som så många andra dagar i mitt Australien-februari. Timmarna där gick ut på att dra upp ingefära i dess långa strån, slänga allt i en hög och sedan rensa bort stråna och rötterna. Sjöng gjorde vi visst också, jag och Jennie. Men den här dagen såg jag något i den nyplockade högen som jag aldrig sett förut. Vid första anblick såg det ut som en boll spindelväv. Jag rörde lite på den för att se vad det var, och innehållet började pipa! Det var ett litet fågelbo jag hade hittat.

Jag hamnade i chock. Herregud, vad ska jag göra nu då? Fem små fågelungar låg däri, ulliga och dunlösa på samma gång, med munnarna vidöppna och små små kroppar som vibrerade av pipningar. Det enda som betydde något just då för mig var att få dem i säkerhet. Så jag lade fågelboet under några avlägsnade ingefärablad. Inte mycket senare kom en han- och honfågel i samma art. Deras mamma och pappa. De hade mat i munnen, och flög runt och letate efter sina bebisar. Så jag tog fram fågelboet igen, och lade dem bland ingefärabuskarna som ännu inte plockats, i närheten av där de låg från början, i hopp om att de skulle se sina ungar. Men det gjorde de inte. Och det gjorde så ont att se.

Mamman och pappan flög runt och ropade på sina ungar, men från fågelboet hördes inte ett ljud. "Men pip snälla ni, så att era föräldrar hittar er!" viskade jag till fågelungarna. Flera gånger satt fågelföräldrarna bara några centimeter ifrån sina ungar, utan att se eller märka dem. De letade febrilt efter sina ungar, men såg dem inte, eftersom de inte såg på sånt som inte luktade som deras barn. De flög runt som galningar för att kunna hitta sina barn och ge dem mat, och de såg inte att deras barn var precis framför ögonen på dem.

Jag har inte gråtit så mycket på flera år. Jag grät och grät och grät. Jag var arg, för jag visste att ungarna skulle dö nu. Jag visste att mamman och pappan skulle leta livet ur sig för sina ungar, och ungarna skulle undra varför de aldrig får någon mat och värme från sina föräldrar. Sen skulle ulldunen dö. Att veta en sån sak. Smärtan i det. Smärtan i att veta, att nu kommer de sötaste på hela åkern dö, för jag har rört dem, så nu luktar de inte som deras mamma och pappa tycker att de ska lukta. Mitt hjärta gjorde så ont att jag var tvungen att ta mig för bröstet. I timmar flög de där, föräldrarna, och letade, och jag grät, hela tiden. Jag kan inte minnas när jag grät så mycket sist.

När jag insåg att familjen aldrig skulle återförenas igen bestämde jag mig för att lägga ungarna någonstans där de var säkra, där inga människor drog upp buskarna de bodde i, där inga traktorer drog fram. Så jag tog den varma lilla tussen i handen, och hela jag kände en så ofantlig moderskärlek till den lilla tussen med fågelbebisar i att bara ville pussa på den. Det var det finaste jag sett och känt. Den var värme, kärlek och sorg. Jag ville inte att de skulle dö. Jag ville att de skulle leva. Jennie sa "Men Angelica, det är naturens gång förstår du väl". Men jag bara grät. Jag insåg att jag kände med de där fågelungarna. Jag visste hur det var att vara utelämnad, att sakna och undra om ens förälder alls skulle komma tillbaka och isåfall när. Och hur hemskt det måste vara för en förälder att mista det enda som är viktigt för dem. Och tänk fågelungarna. Att se någon man älskar så nära, man ser den och vill ha den hos sig, men den ser en inte som man ser den. Det var den dagen jag förstod vad som menades med att hjärtan kan brista. För det var precis vad mitt gjorde. Jag lade ungarna i boet bland högt gräs, där jag visste att de var säkra. Och jag tröstade mig med att de iallafall hade varandra där i den lilla varma tussen av kärlek. Det jag inte visste var att det fanns en till.

En liten bit in bland de oplockade ingefärabladen låg han. Han darrade och darrade, och var så liten och utblottad att jag genast kände jag mig som hans mamma. Jag skulle skydda honom, rädda honom. Han var så vacker, så liten. Han var full av små fjädrar och dun, förutom på bröstet, där han var kal. Så ung var han. Jag döpte honom till Olle. Nu i efterhand tänker jag att det kanske var min avlidne morfar jag omedvetet döpte honom efter, det var ju trots allt han som var den som fick mig att våga åka till Australien. Eller så var det för att han såg ut som en Olle. Jag lät bli att plocka ingefäran som var där han låg, så att han skulle känna sig lite tryggare. Min lilla Olle. Skakandes och utblottad. Jag plockade gröna larver och matade honom.

Hela den dagen grät jag. Timme ut och timme in. Och det tror jag att mamma och pappa fågel också hade gjort om de kunnat. I minst sex timmar flög de runt och letade efter sina ungar. Varje gång jag såg dem blev jag lika förtvivlad. Jag tänkte på Bambi. Med mig hem fick jag en egenflätad korg med tak av några blad, och en liten unge som heter Olle. Jag skulle rädda honom hade jag bestämt. Hur visste jag inte. Hur tänkte jag att jag skulle mata honom om jag är och jobbar 10 timmar per dag? När vi kom hem satte jag korgen i en klyka mellan ett par palmer för att gå och betala hyra. Då fick jag reda på att vi skulle vara tvungna att flytta till en annan barack, bums. Det var folk som väntade på huset vi bodde i just då. En timme hade vi på oss. Oj så brott vi fick, det var vi inte beredda på. Så, hade vi allt? Mat, kläder, necessärer, böcker? Och så sprang vi, dit vi blev förflyttade, fram och tillbaka. Sista vändan kom regnet. Man kunde knappt se två meter framför sig, så mycket regnade det. Det var som att stå i ett vattenfall. Och då kom jag på det. Jag glömde Olle. Jag glömde Olle, jag glömde Olle. Och det regnade så mycket, och jag ville inte springa och hämta honom ifall han skulle krossas av regnet när jag sprang hem med honom. Nu hade han skydd från palmbladen, men då skulle han inte ha något. Och om han överlevde det, vad skulle hända sedan?

Så jag stod där, och kollade ut i skyregnet. På nyheterna sa de att det regnade 24 cm på 10 minuter. Ovädret höll på hela natten. Och jag kunde inte sova, för jag tänkte på Olle. Jag gick inte tillbaka nästa dag. Och inte dagen därpå heller. Jag var rädd att det skulle göra för ont. Ondare än det redan gjorde. Men kanske hade det varit bättre om jag gjort det. För då hade det gjort väldans ont på en gång, och sen kanske inte gjort ont något mer. Inte varit som nu, gjort lite ont mest hela tiden. Då hade det kanske inte gjort ont fortfarande när jag tänker på honom, min Olle. Men nu är det så, att jag gick aldrig tillbaka. Det, och att jag inte räddade honom, har jag så ofantligt dåligt samvete för, jag skäms för det, och jag är så väldigt ledsen att jag inte kunde rädda honom som jag tänkt. Vissa kanske säger att "Äsch, det var ju bara en fågel". Men för mig var han mer än så. Han betydde något. Och jag hoppas så väldigt att han kan förlåta mig, så är det iallafall någon som kan göra det. Och att han har det bra däruppe i himlen, med sina syskon. Och att de fortfarande är som en boll med kärlek med varandra, även utanför boet. Kanske har han lärt sig flyga, Olle. Åh, vad fint det skulle vara att se det. Och så hoppas jag att mamma och pappa Fågel får nya ungar att mata och ta hand om, och att de växer upp och blir det Olle och hans syskon aldrig blev. De är värda det. De gav aldrig upp, de slutade aldrig leta och älska. Och för det är de nog de bästa föräldrar en liten fågel kan få.


Olle i den lilla kärlekstussen.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Hejsan!

Vill du vinna 2 VIP biljetter, gratis flyg till Toronto, Kanada & fyra nätter på ett hotell gratis. Och sedan se Justin Bieber och träffa honom?

Gå bara in på länken :

http://koiniclub.com/ref/C-3-80046082

Och gå med ( även om du inte vill tävla om just de priserna finns de fler så gå med nu!

Trevlig Fortsättning!

2010-07-22 @ 23:28:27
URL: http://koiniclub.com/ref/C-3-8004608
Postat av: M

Åh, AnnG, vilken otroligt fin och sorglig historia. Du får inte tänka att det var ditt fel att föräldrarna inte hittade sina ungar. Du ville ju bara hjälpa till. Jag förstår dig, men samtidigt är det som Jennie sa "naturens gång". Och vart Olle än är nu så har han det så bra, det vet jag. :)



Det är så fint att du bryr dig. Om världen var full av sådana som du skulle det inte finnas några problem, bara kärlek. <3

2010-07-22 @ 23:36:56
URL: http://maddyyyy.blogg.se/
Postat av: Linda

Vilken vacker historia (eller hur man nu vill se på det) och vilken vacker bild att avsluta historien med :) Kunde ändå inte hjälpa att bli sentimental, förstår ju hur det måste ha känts. :/



Svar: Jag såg honom i Stockholm, när jag var på Salem Al Fakirs spelning. Han körde låtar från sitt nya album och det var grymt bra, men just då fattade jag det inte, jag var så exalterad över Salem Al Fakir. :)

se här: http://oliveandvanilla.blogspot.com/2010/05/salem-al-fakir-berns-95.html

2010-07-24 @ 14:41:52
URL: http://oliveandvanilla.blogspot.com
Postat av: lina

aj jag får ont i hjärtat av det här! men det är fint på samma gång <3

2010-07-25 @ 12:23:18
URL: http://ramlad.blogspot.com
Postat av: Linda

Sjukt att jag hittade en död fågel på min balkong igår kväll efter ha läst din historia på dagen :/ Mycket skumt...

2010-07-25 @ 13:17:58
URL: http://oliveandvanilla.blogspot.com
Postat av: jennie

hej anng. svarar pa din kommentar har.



Jag veeet. borde inte oroa mig, men stor mig sa fruktansvart!! det ar en tjej som ocksa var pa appelfarmen med oss, men knappt en vecka sa fattar inte vad som hande. aven om jag bara kande J i 4 dagar och blev stortkar, haha. xD

anyway, hon skriver heeeeeeeela tiden hur mycket hon saknar honom, saknar deras kvallsprat pa hostellet 10 pa kvallen (vilket jag vet bara hande 1 gang), hur hon saknar att han tog hennes cigg hela tiden, och langtar till han aker hem sa hon kan halsa pa. javla kossa.

hon gor mig bara arg. det finns granser, nar man gar in pa annans marker. men nej da, hon har inga som helst begransningar?

vill sparka henne. dessutom ar hon ful.

2010-07-29 @ 07:30:08
URL: http://eightfebruary.blogg.se/
Postat av: AnnG

M: Åh, finaste fina du, tack! Du är så himla söt! Det var precis vad jag behövde höra, och mer :] Puss finie! <3



Linda: Tack snälla! Jaa, jag blir också sentimental bara jag tänker på Olle! Haha, men shit vad coolt! :D Och oj vad skumt det var det där med fågeln du hittade! Hoppas han såg fridsam ut! :)



lina: aw! puss!



jennie: asså, den där tjejen låter som en riktig bitch. herregud. en sån som hon har ingen chans. kom ihåg att det är dig han älskar, hon är väl typ som.. som vi ser jeremy eller nått! haha. haha, klart hon är ful också! ;P

2010-07-29 @ 23:22:51
URL: http://kastasand.blogg.se/
Postat av: FowZie♥ ~ sprallig glad tjej med många vimlande hypoteser

söt men läskig! :)

2010-08-03 @ 03:40:57
URL: http://feliciaaulen.blogg.se/
Postat av: amanda

note to self: läs inte sorgliga historier på jobbet. man får tårar i ögonen och rösten stockar sig när man pratar i telefon.

2010-08-04 @ 11:10:32
URL: http://charlice.webblogg.se/
Postat av: AnnG

amanda: Åh Amanda var du är söt!

2010-08-09 @ 03:45:50
URL: http://kastasand.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


>br/>
RSS 2.0