Fina 90-talet

Jag har haft med den här killen i bloggen tidigare, när han gjorde ett Tv-medley. Nu har han gjort ett för barnprogram. Han är förjäkla bra. Han växlar mellan fyra olika språk i klippet och låter hur bra som helst doing it. Mest impad är jag av hur exakt han prickar in alla röster "Trasdockorna".


Nostalgi i sin renaste form! Man vill liksom bara att när man vaknar imorgon så är det tidigt-90-tal-lördagsmorgon och en massa bra barnprogram. Av pappa får jag Frosties med fil till frukost, om vi inte har banan hemma, som är världsagodast med fil! Vår hund Alex får slicka av tallriken, trots att jag likagärna hade kunnat göra det själv. Men han blir så glad när han får mat, det ser man på svansen. Och när han blir glad blir jag glad, för han har så söta öron. Efter frukosten springer jag ut till mina kompisar, för igår lekte vi med barbies hela dagen, så vi är lite trötta på det nu. Jag har mina springskor på mig, och de gör att man springer snabbast i hela världen. De med kardborrband är snabbast. På kvällen är det Disneydags med Alice Bah, men det glömmer man, för man är så upptagen med att springa runt i kvarteret och leka Burken eller Röda vita rosen. Sen börjar vi gunga i lekparken i gungorna som gör att man ser in pappas sovrumsfönster, om man gungar sitt högstaste. Vi kollar vem som gungar högst och hoppar längst, sådär så att det myllrar i benen efteråt. Snart sticker pappa ut huvudet och ropar att "Bolibompa börjar snart, så att du vet". Ibland, när man vet att det är något som inte är så kul på Disneydags så struntar man att gå in, men nu är det Lilla sjöjungfrun och hon är bäst. Efter Disneydags är det Hjärnkontoret, men jag förstår inte riktigt allt, och de pratar mest om tråkiga grejer. Men jag tittar ändå, för då behöver jag inte lägga mig riktigt än. När Hjärnkontoret är som tråkigast hoppar jag och gör kullerbyttor i soffan istället, för det är mycket roligare. "Angelica, gå och lägg dig, du är övertrött" säger pappa. Det tyckte jag var roligt sagt, för han ser väl att jag är hur pigg som helst och inget annat, så jag fnissar åt honom. Sen slocknar jag i soffan. När jag vaknar upp ligger jag i mitt rum, men jag märker att pappa är där, så jag låtsas sova. Pappa har just burit upp mig, för han vill inte att jag ska få ont i nacken. Det får man av att sova i soffan säger han. Men det vet inte jag, för det har jag aldrig gjort en hel natt. Innan han går stryker han mig på kinden, jag tycker att livet, det är allt bra fint ändå. Livet och pappa. Och mamma. Fina mamma. Henne träffar jag också snart. Men finast av allt är Gosen, min snuttefilt. Och så drar jag in lukten av tyget jag håller mot ansiktet, stoppar tummen i munnen och knäpper på vecken som blivit till av att för många tygbitar sytts ihop för många gånger. 90-talet. Oh, how I love thee.

Kommentarer
Postat av: Sev

lars winnerbäck tror jag det var :D

2010-11-21 @ 14:22:06
URL: http://sevils.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


>br/>
RSS 2.0