Jag har kommit på en grej. Jag har varit beroende, och är fortfarande kvar lite i det, så som missbrukare ofta är, trots att de slutat med doserna. Jag märkte det igår, när jag läste söndagsbilagorna, så som jag alltid gör på söndagar. Så märkte jag att trots att jag inte läser allt, så läser jag alltid varje artikels sista mening. Alltid. Det är liksom lika självklart som att läsa rubriken, men det i mitten är alltså inte lika viktigt.

Det var då jag insåg att jag varit beroende av bra "sista meningar". I gymnasiet, som ju är ett kapitel i mitt liv som inte finns särskilt många sidor bort, älskade jag att skriva. Jag gör det förstås fortfarande, men jag fick göra det i en större utsträckning då. Och anledningen till min kärlek till skrivandet stavas "punchline". Lyckades jag med sista meningen av en uppsats fick jag alltid en riktig kick, ett riktigt "rush". I trean var det till och med så att jag inte gav mig förrän jag fått till den "perfekta" sista meningen. Det var ett beroende. Kanske var det därför jag gillade svenska så mycket. För när vi fick en skrivuppgift visste jag ju att jag skulle få min "dos".

Och idag, när jag inte skriver lika mycket, försöker jag på något undermedvetet sätt få min dos genom att alltid läsa sista meningen, i allt som innehåller ord.  Allt i hopp om att få den där kicken. Och till och med om någon avslutar ett blogginlägg på ett dåligt sätt kan jag känna mig besviken, som om personen som skriver tagit ifrån mig chansen att få de där rysningarna man kan få om man läser något riktigt bra. Men det är ju ganska konstigt, eftersom blogginlägg sällan har riktigt riktigt bra punchlines. I böcker är de desto vanligare. Punchlines finns faktiskt nästan överallt, bara man letar. Och jag hoppas litegrann att det är så med mitt beroende också, att det finns människor lite överallt som är som jag. Annars får det bli AA-möten med A-lagarna. Och det undviker jag helst.


"Hej, jag heter Angelica, och jag är beroende av slutmeningar!"