Just ja. Jag började jobba på GB i måndags. Min fadder är en vietnames som heter Phan. Det uttalas som svordomen. Hennes man är svensk och hon har bott i Sverige i över 25 år, men ändå kan hon inte svenska särskilt bra. Men vi förstår varandra ganska bra ändå. Eller så nickar jag och låtsas att jag förstår. Det kan ju inte göra så stor skada.

Phan kan inte säga R. Och hon är helt galen. Och faktiskt en väldigt bra pedagog. Så här lär hon mig hur man ska göra:

• Om hon pekar på något och säger "inte", så betyder det att jag ska låta bli att göra vad helst man kan göra med det hon pekar på.

• När hon säger "inte bla" och gör en handling samtidigt, så säger hon att jag inte ska göra som hon gör.

• När hon säger "bla" och gör tummen upp så innebär det att jag gjorde rätt, och alltså inte gjorde som hon gjorde när hon sa "inte bla".

And that's about it. Och hennes skrattattacker får mig att tänka på fransklärararen Anne. Man fattar lika lite när båda går igång. Fast när Phan skrattar så skrattar jag med. Hon har så roliga tänder. Höll jag på att säga. Det är ju såklart inte därför jag också skrattar. Jag skrattar ju såklart för att hennes skratt smittar, och sånt är ju härligt.

Glassen vi gör (och kommer göra i två veckor) är päronsplitt. Ifall ni ville veta, alltså.