Kollade igenom min mailbox och såg att jag fått ett mail av farmor. Kommer att tänka på hur jag och min kusin Sara bestämde att vi skulle referera till henne och farfar. För de är ju mina farföräldrar, men hennes morföräldrar. Därför kan det förvirra lite om hon säger "mormor", och jag tror att hon menar någon annan än min farmor.

Vi var väl en sju-åtta år, när vi bestämde oss för att kalla farmor för farmor-mormor, och farfar för morfar-farfar. Det lät liksom bra så. Då fick vi varsin som hette det vi tyckte att de var i början av ordet, så allt var rättvist och bra. Själv var jag riktigt nöjd med att farmor fick heta farmor-mormor och inte mormor-farmor. Då kändes det liksom som om hon främst var min farmor och inget annat.

Det kändes bra. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om min farmor. Så jag kände lite av en segerkänsla när vi bestämde detta. Farfar spelade liksom inte så stor roll. Sen att det lät bra i munnen när man sa farmor-mormor och morfar-farfar var bara en bonus. Från och med då visste vi i och med vår lilla överenskommelse alltid vem den andre kusinen talade om. Vad smarta vi tyckte att vi var. Och det kanske vi var också, på vårt lilla vis.