Idag var jag med om något jag aldrig varit med om tidigare. I sjukväg alltså. Det var som om jag skulle svimma och spy på samma gång. Jag var helt varm i hela kroppen, i halsen var det som en stor klump, och jag var så svag att jag inte ens orkade hålla i ett glas vatten. Och på samma gång var jag glad. Jag skrattade som en psykiskt störd, för jag tyckte att det var så löjligt det där med hur svag jag egentligen var. "Är det här på riktigt?" tänkte jag när jag försökte lyfta olika saker. Men det gick i princip inte med någonting, så jag höll på att skratta ihjäl mig. Så de på jobbet började ju överväga att ringa närmaste mentalsjukhus.

För att beskriva för mina arbetskamrater hur jag kände mig refererade jag till nyblivna youtubestjärnan David, 7-åringen som blivit bedövad hos tandläkaren. För det var verkligen, verkligen så jag kände (och kanske även betedde) mig. Om man lägger till ett par galna skratt då och då.


Han är ju för underbar den där David. Jag älskar när han ställer sig upp och skriker som en vettvillig. Och jag älskar hur han sedan faller ihop av trötthet och säger "I don't feel tired". Jag älskar hur han bekymrar sig över ifall det han är med om kommer vara för alltid, och hur han frågar sig varför det här händer just honom. Lille killen.