Det finns tre städer som kan få mig riktigt nostalgisk. Det är Flen, och dess omnejd, där det finns massor av små smultronställen. Det finns Sälen, dit vi åkte varje år från att jag var i magen, till att jag var 10 år. Och så finns Örebro, där min ena halva av kusinerna på pappas sida alltid bott. Detta har gjort att vi varit där minst en gång per år, och i år är det dags igen. Vi ska fira min faster nämligen.

När det gäller just Örebro är de områden jag känner igen väldigt begränsade, jag har nog bara sett 10 % av staden, eller, det är i alla fall så stor del jag har något minne av. Men de minnena finns ändå där, kopplat till olika platser. En sak som jag alltid haft en relation till är en lång tunnel i centrum. Det var som att för några sekunder vara i en helt annan värld, samtidigt som jag visste, att nu är det inte långt kvar. Och då blev jag glad.

Under hela min uppväxt har en av mina kusiner varit min favorit, hon är bara ett år äldre än mig och heter Sara. Vi var alltid de som lekte när släkten samlades. Utan henne vid sammankomsterna hade det inte blivit roligt någonstans. Hon är en av kusinerna som bor i Örebro. Så att jag blev glad när vi åkte under tunneln, för att jag visste att det var nära, det var för att jag visste att jag snart skulle få träffa Sara.

Jag kallade henne för "Särä" och hon kallade mig för "Lickan". Det var fint. Jag såg alltid upp till henne. Det gör jag nu med. Hon jobbar med samma sak som mig, och har flera gånger blivit utsedd till den bästa säljaren. Och jag tänker, att när vi säger "Sanna-sälj", så säger de säkert "Sara-sälj" på den firman hon jobbar. Men det är ju bara en av många saker, som gör  henne värd att se upp till. Bli inte förvånade om jag nämner henne igen, för vi har många minnen tillsammans, hon och jag.