Jag letar efter en ledig plats, och bredvid två män i 40-årsåldern finns det två. De har valt att sätta sig mittemot varandra, så de som sätter sig på de lediga platserna får sitta bredvid varsin 40-åring.  En dam sätter sig på den ena tomma platsen, och jag på den andra. När männen pratar låter det som om de är från Ungern eller något sådant, men eftersom jag blir så inne i min bok kopplar jag bort deras prat ganska snart. Så märker jag att den jag sitter bredvid brer ut sig så mycket han kan. Han sätter sig så bredbent som möjligt, och han liksom pressar sig mot mig, så till slut sitter jag halvvägs ute i gången. Och man kan säga att jag är irriterad. Men bara måttligt än så länge.

Jag försöker tänka på annat, sjunka in i boken. Men så märker jag att han, på ett oerhört osmidigt sätt, lutar sig mot mig för att kunna läsa i min bok. Här ska tilläggas att det är en bok av Marian Keyes som heter "Änglar", och jag kan inte alls förstå varför det skulle vara intressant för honom att läsa i den. Min irritation ökar, och jag tittar på honom för att han ska fatta att nu får han fan lägga av. Han möter min blick, och tittar bort. Jag försöker koncentrera mig på boken igen, men märker ganska snart att han är där och tittar igen. Jag suckar högt för att markera hur jobbig jag tycker att han är. Han fortsätter kolla i boken, som jag nu håller nästan stängd, så det är bara jag som kan se vad det står. Han fortsätter att låtsas läsa boken, även fast han bara ser fodralet. Han lutar sig mot mig så mycket att jag snart ramlar av sätet. 

Så flippar jag ur. "Kan du låta mig läsa min bok ifred, din helvetes jävla äckelgubbe!" Jag puttar honom mot fönstret. "För faan, har du hört talas om respekt för andras privatliv?!" Jag slår honom med boken, så mycket att alla i tågvagnen tittar på mig som om jag vore galen. Och det kanske jag är också, men jag bryr mig inte, för jag är så jävla förbannad. "Fy fan för sådana som dig!" skriker jag. Han tittar storögt på mig och börjar gråta. Jag börjar skratta, högt och dovt ;"Mohahaha", liksom maniskt. Så slår jag ett sista hårt slag med boken innan han tuppar av. Hans kompis kollar upp på mig och krymper ihop i sätet. Några sekunder senare har han sprungit därifrån. Jag sätter mig tillrätta i sätet igen. Äntligen kan jag koncentrera mig på min bok.

Eller! Eller så svalde jag all min ilska och irritation, och gick bort och satte mig bakom sätena längst bak, på ett ställe som är så obekvämt det kan bli, för det är inte ens ett säte. Så sitter jag där och kokar en stund, innan jag försvinner i boken. Mannen som jag förut satt bredvid pratar länge på sitt språk i en förolämpad ton. Det är som om han säger "Typiskt svenskar". Helst av allt vill jag gå fram till honom och skrika "Learn some manners, you fucking idiot!"

Men det gör jag alltså inte. För jag är svensk, och vi gör inte sånt. Vi har som en spärr i huvudet, liksom. Tills vi börjar dricka alkohol vill säga. Men en sak kan jag säga, och det är att jag aldrig önskat att jag var italienare så mycket som jag önskade det idag. Eller full. Full hade också funkat.