Klockan är 08.05. Jag kliver av tåget och kommer ut på en perrong full av människor som vill på det tåg jag lämnar, som alla andra dagar jag ska till jobbet. Men den här dagen käns inte som alla andra. Det är något annorlunda i luften, vad vet jag inte. Jag går ner för en trappa i en flock av människor som ska till jobbet, och går upp för annan i en lite mindre samling individer. Jag ser filmaffischen som gör reklam för filmen "Mammut", det är en bild på Michelle Williams och den där Garcia som alla i media säger är så snygg. Det känns som om affischen alltid setat där, så att jag kan se den. 

Framför mig går några damer i femtioårsåldern, och så säger en av dem något som fyller mig med hopp och förnöjsamhet.
"Ser ni tjejer, det är ljust!"

Jag ser mig omkring. Det är ungefär lika ljust som det är runt 3-4 på natten i juli. Och det är bra. Det är inte ljust, men det är mer ljust än mörkt. Ljuset håller på att ta över. Då förstår jag. Det var det som var annorlunda. För när allt blir ljusare och ljusare, så blir atmosfären sådan också - mindre mörk, mer ljus.

När jag går igenom allén ser jag en död kråka. Jag blir lite ledsen, vill helst stanna och lägga några löv eller något på den, så att den inte ligger där så blottad. Men jag fortsätter att gå ändå. Försöker låtsas som om det aldrig låg en kråka under ett av träden. Så tänker jag på hur man ser på döden i tarotkort. Döden har ett eget kort. Förnyelse, förändring och pånyttfödelse står det kortet för. Att allt börjar om på ny bana. Det kortet i leken är det ljusaste av dem alla. I den har man med en bild lyckats fånga strålar som lyser likt tusende solar.

Jag har snart kommit fram till Fristadstorget när jag ser en person med backslick, och jag tänker för mig själv att där har vi en riktig bratfrisyr. I en tyst undran forsätter jag mot jobbet - hur får han till fjongen i topparna? På Fristadstorget står den där lådan som jag ser varje dag. Den ser ut som en stor högtalare, men är enligt en skylt en "luftpump" och ingenting annat. Och som alla andra dagar står där en cykel lutad mot luftpumpen. Som alla andra dagar undrar jag vad en luftpump ska vara bra för när den står utomhus.

Så når jag porten, slår in koden, och går in. Under hela min promenad från tåget till jobbet har jag gått med ett leende inombords. För det känns som om jag fått ett löfte. Ett löfte om att våren snart är här.