Det var en gång fem små rumpor. De stod och putade, så som rumpor gör, lite som de skulle göra om de var kossor och betade gräs. Men nu är de inte kossor, och betar gräs gör de inte heller. Nej, för de är ju rumpor som putar.

Mittenrumpan bestämde sig för att göra något extremt, något hon aldrig provat tidigare. Så hon slutade puta. Och hon kände sig väldigt äventyrlig och rebellisk. Hade hon vetat att det på grund av detta såg ut som om rumporna tillsammans pekade finger hade hon nog spruckit, så stolt över sin rebelliskhet hade hon blivit. Men nu visste hon alltså inte det.

Så kom det en till liten rumpa, som frågade om hon också fick vara med. Hon hade tydligen missat deras otrevliga framtoning de hade ovan, och blev bara glad av att se att det fanns fler rumpor än henne just där hon var. De andra rumporna, som inte kan prata - och alltså inte heller kan säga ifrån om någon annan tränger sig på - blev skakade och nervösa, och sprang runt som höstlöv i en orkan innan de radade upp sig igen, fast nu på helt olika platser. Nu var det bara att invänta vad som skulle ske. Lägen som dessa är mycket kritiska i rumpvärlden.

Men vad händer? Jo, rumporna börjar gunga i takt! Det är det bästa som kan hända i en grupp med rumpor! Det är det ultimata beviset på att de trivs i varandras sällskap. Den nya rumpan är accepterad, och lever rumpigt i alla sina dagar med de andra rumporna. De levde så lyckligt tillsammans att de aldrig slutade gunga! Och det är då rumpor trivs som bäst. När de aldrig slutar gunga.

Sen upptäcker jag att det inte alls är rumpor på grönbete. Nej ser ni, det var mina fränds, som förklätt sig till rumpor. Snopet, i'll say!