Största delen av nittiotalet var jag inte särskilt medveten om McDonalds i sig, att man kunde äta snabbmat där och så. Det var nämligen Clocks som gällde, när vi någon gång var utanför Flen. McDonalds var fortfarande något exotiskt och spännande, som jag på sin höjd kunde äta på en gång om året. 

Men ändå. Ändå kunde jag reklamjingeln så pass att jag sjöng med i låten i sömnen. Mamma har berättat om en gång när jag somnat i soffan hos henne, när jag var ungefär fyra, fem år. Så, när mamma ska bära in mig till "sängis", som vi sa, börjar jag sjunga och nynna i sömnen. Jag sjunger med och rör kroppen i takt med reklamen som går på tv:n i bakgrunden, och höjer rösten när det kommer till partiet "Livet har sina goda stunder". Sedan tystnar jag, och sover vidare som om inget hade hänt. Men det var ändå som om jag omedvetet förmedlade att just det där tillfället var ett riktigt fint exempel på livets goda stunder. Och kanske var det det. På den tiden var nästan allt det. Då fanns det riktigt många goda stunder, på den tiden man kunde somna i soffan, och vakna upp i sängen. På den tiden hela dagarna gick åt till att vara med dem man tycker om, och göra vad man vill.

När jag nu ser reklamen igen, så tänker jag, att gud vad härligt det var då. Det som är så slående är att låten, melodin och texten (ja, särskilt texten) beskriver exakt varför det var en så fin tid. För om vi bortser från McDonalds-biten, så var ju livet precis exakt så.