Pappa har fått i 50-årspresent att lära sig spela golf i fina Black Mountains häromkring. Och första gången vi var där var vi ganska så jättetidiga (med mina mått mätt), och hade därför ganska mycket dötid. Vi sitter där på en terrass högt upp, och småpratar. Och så säger pappa: “Är inte det där Lill-Babs?”

Vi tittar neråt. Och dra mig baklänges och kalla mig Bertil, där står hon ju, Lille Bah! Hon som jag tycker är världens finaste i “Så mycket bättre”, hon vars låt jag hade som ringsignal under hela förra året (“Älskade ängel” for the win), hon var precis nedanför mig. Hon som jag vill bli som. Jag förstår vad jag måste göra. Här gäller det att tänka snabbt. Så vad gör jag? Jag RUSAR ner för trapporna (tre-fyra stycken minst), och sen är jag äntligen på samma plattform som henne. Jag ser henne framför mig, hon står där, bara några skutt ifrån mig. Jag vågar inte gå fram först, för herregud, det är ju Lill-Babs vi snackar om här. Men så får jag något i blicken, och tänker att skit samma, bare kör!

Så jag ropar “LILL-BABS! HEEEJ!”, och springer henne till mötes (inte för att hon går mot mig, men ändå, sluta sabba mitt moment här herregud), och där står hon, lite överraskad, och chockad kanske, vet inte riktigt vad hon ska säga här, hon hade ju hört att golfbanan var stängd, och här står en svensk person och ropar hennes namn. Som om de känner varandra. Men inte minns hon att de setts förrut? Det brukar hon ju vara så noga med – skicka blommor och allt möjligt till vänner och bekanta.

Jag vet inte vad som tar åt mig. Men utan att jag hinner tänka skriker jag “Ett djuriskt hårigt bröst!”. “Ursäkta, VAD?” säger Barbro. Jag ställer mig närmare henne. Nu är vi bara en decimeter ifrån varandra. Hon luktar Chanel. “ETT DJURISKT HÅRIGT BRÖST!” skriker jag, än en gång, lite högre en förra gången, för så är det ju i låten. Damen framför mig står som I chock. Jag grabbar tag I henne, och ger henne en bamsekram. “Åh, Lill-Babs, vad du är fin ändå!” säger jag medan jag kramar hårdare en sista gång innan jag släpper henne. Barbro skrattar lite generat, tack snälla du. Sen vet vi inte vad vi ska säga. Jag tycker att hon ser lite illamående ut. Jag smäller till henne I ansiktet. “TA DIG SAMMAN!” skriker jag. Och så ger jag henne en smäll till, för säkerhets skull. Sen tar jag tag I hennes ansikte med båda händerna, och så säger jag “Lyssna på mig. Du är så jävla bra. Jag älskar dig”. Sen frågar jag om jag får ta en bild med henne, och eftersom hon är så snäll säger hon ja. Eller egentligen säger hon “Men vi ska börja rundan n-”, men jag tar det som ett ja, för det är det ju. Visst? Jag petar henne i magen och säger “PIP” när vi tar kortet, sen ger jag henne en puss på kinden, puttar ner henne i asfalten, och springer därifrån.

ELLER. Eller så står jag kvar där uppe på terrassen, och tar kort som om jag var en paparazzi. Fnissar lite, för det har ju mina vänner kallat mig så mycket, och nu är jag ju nästan det. Men känner mig lite smutsig, tycker inte riktigt om att ta bilder i smyg. Viskar “Vad gullig hon är” när hon vinkar till alla caddiesarna I båset. Och tänker att när jag är 72 år, då vill jag se ut och vara som henne. När jag är 72 år ska jag också spela golf, och vinka till caddieserna I båset. Men allra mest vill jag lysa som hon. Det går väl att ordna?