Så var det alltså redan slut. Min tid på förskolan alldeles bakom skogen. Och jag har ingen aning om hur det gått till. Jag började ju nyss! Det var jag tydligen inte ensam om att tycka, för en jag pratade med var övertygad om att jag varit där i två veckor, och inte fem. Det jag kommit fram till är att det är barnens förtjänst. Att när man jobbar med barn går veckorna fort, för det är kul när man har roligt, och barn skrattar ju så mycket. Det var min sista dag idag, och de gav mig ett häfte, med en massa fina teckingar som alla barnen gjort, och så fick jag en mugg också! Så gulligt! Jag kommer sakna dem. Har aldrig varit med om så många gullisar under ett och samma tak förut.

Det var särskilt en tjej som inte riktigt ville släppa taget om min hand idag. Som inte tyckte att jag skulle gå riktigt än. Som tyckte att nej nu går vi härifrån, du och jag. Jag kunde inte låta bli att säga att jag kommer sakna henne. För det kommer jag göra. Henne och hennes frågor om vad vi ska göra sen, och om vi kan göra det tillsammans. En sak den här tjejen gillade extra mycket, var att höra på spökhistorier. Hon ville höra samma varje dag. Och det var ju bra, för jag märkte hur dåligt mitt spökhistorieförråd är nuförtiden jämfört med när det var Söderskolan-tider. Jag kan nämligen bara fyra historier i nuläget, och då var två av dem inte ens en tredjedel av vad de ursprungligen var. Hon hade full koll på mitt förråd, och sa alltid "berätta den om motorstoppet på bron" och så vidare. Men mest gillade hon den om ängeln bredvid sängen som lyste, satt med knäppta händer och vände sig om och tittade i mina ögon, ni vet.

Den har vi gemensamt hon och jag, spökhistoriefascinationen. På mellanstadiet var det det bästa som fanns tyckte jag. Häromveckan när jag och Jossan var på långprommis, mindes jag ett helt fantastiskt program, med bara riktigt bra spökhistorier, "Silvertåget" bland annat. Jag vet inte om ni minns det, men det hette "Spökafton", och jag älskade det. Nu har jag upptäckt att alla avsnitt finns på youtube. Lyckan i det. LYCKAN i det.

Det här är en spökhistorieskatt mina vänner. Skatt i tell you.




Just "På Andra Sidan"-avsnittet handlar om två tjejer som byter kroppar efter att en mystisk vikarie har börjat i klassen. Mobiltelefonerna är världens största, och det slutar inte alls som man tror att det ska. Det är så bra. Inte så konstigt förresten, när det är Ulf Malmros som skrivit manus.


Att jag älskar spökhistorier har jag vetat om länge. Men att jag älskar barn minst lika mycket visste jag inte förrän för fyra och en halv vecka sedan. Nu vet jag. Och det gör mig av någon anledning lite, lite gladare än vanligt. Fint ändå.