I helgen var jag och mina fina vänner på Hoffmaestro, och det måste ha varit den galnaste konserten jag varit på. De var så bra att även de som inte gillade dem innan borde börja gilla dem efteråt, efter alla deras viftande med handdukar och publikfrierier.

Och om vi hoppar mellan Hoffmaestro och idag så är det två inte helt olika världar. Från Hoffie i lördags, där en massa vuxna människor hoppar och gapar i timmar. Till små söta människor med stora ögon, som occasionly även de hoppar och gapar, fast i några sekunder. För idag hade jag min första dag på dagis. Gud vad jag var nervös. Var orolig för att de kanske skulle ogilla mig eller så. Men som tur är var det inte så. Alla är jättefina. Och barnen är så söta att mitt hjärta har smält flera gånger idag. Tre barn har klättrat upp i mitt knä och pillat med mitt hår och mina naglar, och ännu fler har frågat om de får göra det de med, och andra har tagit min hand och sagt "Kom så gungar vi/spelar vi nått!", och så gungade vi tusen gånger och spelade tusen spel tillsammans.  

Den allra mest intressanta konversationen jag hade var med en liten kille från en annan avdelning när jag stod och puttade några tjejer som gungade.

  - "Vet du varför jag sitter längst fram?" frågade han.
  - "Nej, varför gör du det?" frågade jag tillbaka, med hjärnan på högvarv för att komma på vad sjutton han kan mena med det. För det första står han ju upp, och för det andra vet jag inte riktigt om han menar i bilen eller i bergochdalbanan eller varför inte på en tandemcykel eller något annat man kan sitta i.
  - "För jag är en katt".
  - "Vad sa du?"
  - "För att jag är en KATT!"
  - "Du sitter längst fram för att du är en katt?"
  - "Mmm"

Och så gick han.

Så jag vet inte så mycket om honom, mer än att jag diggar honom. Han var cool tycker jag. Jag tycker överhuvudtaget om alla barn jag träffat idag. Och det bästa är att det verkar ömsesidigt. Det var jag inte beredd på. But who am I to complain. I couldn't be happier!

Förutom en grej. Efter att ha sett deras valpögon och soliga leenden, hur ska jag någonsin kunna säga ifrån när de gör något fel? Jag blir liksom lite ledsen i hjärtat varje gång något barn får höra en arg röst. Fast någon gång kanske. Om typ tusen år. Säger vi.