Allt är fint och bra och det mesta verkar lösa sig, det är inte det. Jag bor fint nu, med fina människor. Är nästan halvvägs till min dröm. Men ibland tänker jag på hur det var när jag fick träffa er jämt.

Hur vi satt och fick skolan att vara så himla otroligt kul. Det där som var VI. Hur man alltid kunde spåra var vi var i matsalen genom att lyssna efter Linis skratt, och hur nämnda person bara kunde galoppera iväg med iPoden i högsta hugg och försvinna. Hur Jay alltid sa "Men jag då? Har inte JAG fina byxor?" eller liknande och hur hon alltid sprang och mötte Vedran så fort hon såg honom. Sandys y-ord, hur vi gjorde stor skillnad på en "mupp" och en "mypp" och när vi hittade på en historia om ett frö. Jessicas alla oneliners och hur hon och Jay alltid fick mig att skratta ihjäl mig efter att de imiterat hur jag just gjort. Hur Märd saktade ner sina steg lite när hon såg att jag gick sist så att vi gick tillsammans, och hur hon borstade bort suddresterna från sina böcker hela tiden. När Malla inte kunde gå för hon tyckte hon hade för höga klackar, fastän det inte var mer än en centimeter. Hur det enda man behövde ibland var en Ebby-kram. När Cammie köpte morotskaka och alltid åt den likadant och vi hittade breven i vilka hon berättade för barn-Jag att tomten inte fanns. Hur Josse alltid hade så fin ordning på alla sina saker och skrev så fint jag var så himla tvärtom och glömde min mobil med det blåa fodralet VARJE lektion. Piglet, första turen med Cittran och när Lini sa sitt efternamn. När Jimmy och Tommy skrev sina hyllningsdikter till varandra. Skåpet-på-bilen-incidenten hos Derne och alla torsdagskvällar vi spenderade där. När Sofia och jag gick till Hammarvallen var och varannan dag för att badabasta och prata om alltalltallt. När Josse och Ebby anordnade världens bästa nyårsfest och Jessica den allra bästaste lill-julaftonen med massa bastu och lekar. Hur stolt jag kände mig var gång Anna stod på scen. När vi hade svenskalektioner med Spid och det var bra för då fick vi träffa Lisell och Sandra. Hur vi stod där på flaket, sjöng med i "24 timmar" men inte visste om vi skulle vara glada för att slippa alla måsten, eller ledsna för att vi inte visste om våra liv skulle ta oss ifrån varandra eller låta oss ha varandra jämt.

Nu i efterhand känns det så skönt att vi inte behövde oroa oss. Jag vill bara att ni ska veta hur glad jag är för det. Att jag fortfarande får behålla er. För det är lite så det känns. Ni är som en evig hundvalp som gör mig glad varje dag. Om det inte är för att jag är med hundvalpen så är det för att jag tänker på den. Den hundvalpen är ni. (Om ni någonsin glömmer)

Jämförde jag just mina vänner med en hundvalp? Ja, jag gjorde nog det. Jag är en mupp. Och tyvärr är ju inte det någon nyhet precis.