Det här inlägget skriver jag för att bli av med det jobbiga. När jag skrev om She-Hitlern var det för att bli av med känslorna, för jag visste inte vad jag skulle göra av dem. Och det funkade riktigt bra. Så nu tänker jag göra samma sak. Skriva för att bli av med de där känslorna jag inte vet vad jag ska göra med.

Jag lyssnar på "Fix you" av Coldplay och har en sån där känsla i kroppen som man inte vill ha. Låtar som "Fix you" kan man inte uppskatta jämt, utan kommer bara till sin rätt när allt inte riktigt är som det ska. När man behöver något som tröstar det där som ingen annan kan trösta. När man behöver något som gör det där onda i bröstet till droppar. Förstår ni vad jag menar när jag skriver så?

Det känns lite som om det funkar. Det där som inte ska finnas där löses upp. Tror att det beror på både låten, och det faktum att jag skriver allt jag tänker. Jag vet inte ens vad jag skriver, jag hör inte vad jag tänker, jag ser inte tangenterna. Mina tankar blir till ord innan jag ens tänkt dem. De går genom händerna innan de når huvudet.

Jag vet inte ens varför jag känner det jag känner. Men jag tror att det delvis är besvikelse för att helgen inte var vad jag behövde. Jag trodde att det var det. Jag har känt så här ett tag. Men det är så konstigt, för jag vet inte vad det är jag känner. Fast jag kan ha fel. Det kan vara så att det var en sån här helg jag behövde. Att det jag hörde igår behövde höras. Men det gör faktiskt ont att höra. Jag blev besviken. Jag trodde att det var mer.

Nu blev det till droppar. Det verkar funka det här. Vilket är anledningen till att jag skriver. Tro inte att jag gillar att öppna mig såhär. Jag gör det bara för att bli av med det, inget annat. Jag gör det bara för att bli av med det.

Jag blev besviken. Besviken blev jag. Av flera saker. Skönast vore att prata om det, men jag vet inte hur, inte med vem. Vad skulle jag säga? Och vad ska jag göra med det? Det är ju inte som om det är något som kan ändras eller så. Eller kan det?

Jag försöker komma på vad det var som gjorde mig så besviken. Jag tror att det var uppgivenheten och bristen på kämparglöd. Jag blev besviken på "jag-bryr-mig-inte"-attityden. Jag blev besviken på att det inte fanns någon tro. Den där tron på att allt blir till det bästa. Och anledningen till att det där gjorde lite mer ont än det borde, är för att jag upptäckte olikheten. För allt det där, det är vad jag inte är. Jag kände inte igen mig. Allt det där är vad jag föraktar. Och blandas det man föraktar med det älskar, så gör det ont. Det blir något som inte stämmer.

Om det fortfarande gör ont? Ja, det gör fortfarande ont. För visst gör det ont när knoppar brister. Men lika ont som förut gör det inte. Allt blir bra. Allt är som det ska, och blir så som det ska vara. Det vet jag. Det vet jag. Men ibland vill man att andra också ska veta det. När de jag bryr mig om inte verkar veta, inte verkar bryr sig, så blir jag besviken. Och jag antar att det är så det ska vara just nu. Så då är jag väl det. Besviken. Och nu är jag bara det. Bara besviken, för nu är jag inte ledsen längre.

Bara besviken.

Lägg märke till citatet i början av klippet, och lägg där till att det är låten "Fix you". När jag ser det känner jag att det här klippet ska vara här.