Snubblade just över en kille på youtube som gjorde mig riktigt glad! I ett av den här månadens populäraste youtube-klipp gör en kille som kallar sig Freddie ett medley av en massa TV-serie-intron. Det är nästan bara program man känner igen, och det underliga är att jag känner lite nostalgi när han kör introna till "Arkiv X", "Cheers", "The Office" och andra program som jag aldrig riktigt tittat på ordentligt. Iallafall så är han sjukt duktig, han sjunger i två stämmor, och spelar både piano, gitarr och munspel till alla 22 intron. Ibland låter han nästan precis som Märdies favoriter Mcfly (typ under "Big Bang Theory" 5:51 - 5:56), och han prickar in allt så bra så bra!

Kolla så får ni se!





Dyktig! Bäst tycker jag är hur bra han synkar alltihop. Jag kan inte riktigt begripa hur han bar sig åt, men impad är jag iallafall. Inte konstigt att han fått 1,3 miljoner visningar på mindre än en månad. Och eftersom han heter Fredrik Larsson måste han la vara svensk också? Får jag för mig. Jag vet inte vad ni tycker, men för min del tycker jag att det gör klippet ännu bättre. Av någon lite oklar anledning.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag var lycklig, ni vet, precis innan jag flög hem. Det är ingenting emot hur jag kände igår. Ingenting. Jag gick och torkade glädjetårar ur ögonvrån hela kvällen. På riktigt. Äntligen fick jag träffa de finaste i världen (med några få undantag förstås, som tyvärr inte kunde närvara).

Åh, vad allt bara kändes hur fint som helst! Glädje- och tårfyllda kramar, vackra ord och stora, underbara leenden, det är vad kvällen bestod av. Det var som om ingen av oss riktigt kunde fatta att vi äntligen var tillsammans igen. Jag vet inte hur många gånger mina dear fränds (som jag vid det laget hälsat och kramat och allt sånt) strålande vände sig mot mig och sa "Du är HEMMA!". Men det var bra, för det hade jag nästan glömt mitt i alltihop! Det var som om jag inte kunde tänka, det enda jag kunde göra var liksom att gå runt och känna lycka och kärlek hela kvällen. Jag var ett enda stort leende. Och min hand var aldrig tom.







Tack för en underbar kväll finies! Tack för att ni är bäst i hela världen. Och mest av allt - Tack för att ni finns!

Jag hjärtar er.



PS. Nu har jag en annan, hel telefon igen! Woho! Nu behöver jag bara alla nummer jag hade på min förra så är absolut allt som det ska vara igen (för som det är nu har jag bara tre)! OCH! Min dygnsrytm är nästan helt hel igen! Haj fajv! Det gillar vi, a-adå.

Idag är det exakt en månad kvar tills "Twilight Saga 2: New moon" har premiär i Sverige. Så då passar det ju rätt så bra att ha med absolut bästa intervjun från första filmens premiär förra året. Det är en tjej som heter Andie Bolt som gör en parodi på galna Twilight-fans, och hon är helt fantastisk. Jag gillar särskilt hennes reaktion efter hennes möte med Robert Pattinson ("I think it went well, I think he's gonna call me!").

Underbart!

Ser ni? De ha varit smarta nog att tänka på att det är bäst att man bara kör åt ett håll i en rondell. För vad händer annars? Just det, man krockar!

Här och var har de ritat upp fina trafikljus. För det ser ni va, att de är fina? De finns lite här och var ungefär var tredje meter på den här gatan, och jag skulle nog ljuga om jag sa att jag visste vilken funktion de har just här. Inga korsningar i närheten här heller nämligen. Kanske dekoration? Eller varför inte ställen där man får stanna och ta pauser, som i vissa sällskapsspel med tärning ni vet. "Du väljer att gå till frisören, och får en såndär jobbig jävel som aldrig slutar prata. Du kommer inte ur frisörstolen, och blir tvungen att stå över ett kast". Ni fattar?

Till och med övergångsställen har de tänkt på! Och ser ni vad jag ser? De har trafikljus där! På en typ av korsning! Right on the spot people! Fast jag undrar lite vad som hänt där mellan översta och näst översta rutan. Hoppas det inte är någon som blivit påkörd. Och är det det så är det säkert av ett sånt där rattfyllesvin. Det måste det vara. För såna människor kan man aldrig lita på. Har det skett en olycka så kan man ju ge sig fan på att det är ett rattfyllo, inte sant!

Och som i alla välutvecklade samhällen har vi även några parkeringsplatser på väl valda ställen. Mycket praktiskt när man inte vill ha stopp på vägen. Är dock en aning osäker på om deras sparkbilar eller vad man ska kalla dem, får plats. Visst, på den rutan längst till höger kanske det får plats nån liten bil, men de andra ser ju lite smalare ut. Men vad vet jag, kanske är det en parkeringsplats för människor? Kanske ska man ställa människorna på rad? Ja, så kan det ju vara. Vilket ju är rätt smart, om man liksom inte vet vad man ska göra med sin människa när man måste shoppa och så. Man vill ju inte gärna släpa med den in i affären menar jag.

Om man räknar lite på det, är det inte helt otroligt att jag själv har barn när de här släpps ut i trafiken. Det känns rätt bra faktiskt. För när de vet vikten av en enkelriktad rondell när de är sex år, vad vet de då inte om 10 år, när de är 16 och får börja övningsköra?


Precis. Det här blir nog bra ska ni se!

Nuförtiden, när jag har tråkigt, går jag gärna in på youtube och söker på "Alexander Skarsgård". Av någon anledning finner jag det riktigt kul med alla amerikanska tjejer som har fått en crush på honom, för de är så.. hur ska jag säga.. pilska. Där har vi det. Pilska är vad de är. Han har ju liksom slagit igenom en del där borta nu, med "Generation kill" och "True blood" och det där. Det är till och med så att han har fått en egen kategori hos Perez Hilton, stackarn.

Jag kan ta ett exempel här under. Här har vi ett av de klipp med Alexander som har i särklass mest visningar, och några exempel av hur de flesta kommentarerna ser ut.

Jag var på något som kallas Riskettan idag. Det är nytt obligatoriskt moment man ska göra för att få körkort, och det går ut på att delta i en utbildning i alkohol, trötthet och droger i trafiken. Igår, när jag ännu inte varit på det, förstod jag inte riktigt varför det var nödvändigt. Men efter idag kan jag inte säga annat än att alla borde få höra det jag gick höra. För anledningen till att den här nya delen tillkommit är för att antal olyckor som beror på just droger och trötthet bara ökar. Visste ni att det i trafiken kör 12 000 rattfulla personer varje dag? Det är ju som en hel stad med fyllon som bestämt sig för att göra Sverige till en farligare plats!

Förutom lite föreläsning och diskussioner fick vi också se två filmer. Den ena heter "Farväl lillebror", och den andra heter "Att döda ett barn". Och den sistnämnda var så otroligt bra. Den bygger på novellen av Stig Dagerman, som också den är sjukt bra. Den har ett sånt där slut som får mig att rysa för att det är så bra skrivet.

Filmen är lika bra den. Om inte bättre. Stellan Skarsgård är (en helt suverän!) berättarröst, barnet spelas av hans lilla son Valter Skarsgård, och Alexander Skarsgård regisserar. Jag vet inte om ni inser hur bra det blir med den kombon. Så här har ni den, den bästa kortfilmen jag sett. För den är fin, den är viktig, och den har vad som krävs för att man ska förstå. Förstå något många glömmer. Att uppmärksamhet i trafiken är något viktigt. Att allt som börjar som en helt vanlig dag, kan sluta som en dag man aldrig glömmer. Att det här kan hända vem som helst, när som helst. 

Och då. Då är det försent. Och det säger Stellan bättre än någon annan kan.

För precis ett dygn sedan fick jag se den finaste bildkommentar jag någonsin sett. Det finaste någon skrivit någonsin nästan. Det var från världens finaste Malin, som är nere i Skåne nu. Nu råkar det vara så att jag samlar på fina kommentarer, meddelanden och mejl, och där hamnar den här väldigt högt upp. Har jag någon gång känt mig lite nere under dagen, så har jag tänkt på det här, och blivit glad igen. Och så kommer jag kunna göra ett bra tag framöver tack vare henne.

Tänk vad fin hon är, Mawlin. Det finns ingen som henne. Lilla solstrålen. Henne är det svårt att inte sakna.

De flesta av er kommer säkert ihåg när ett plan störtade i Hudsonfloden i New York efter att två motorer slutat fungera. Ni vet det där planet i vilken samtliga passagerare överlevde? När hela New York stannade upp för att hjälpa till? Det var i mitten på januari det hände, men inte förrän nu, fyra månader senare, inser jag vilken hjälte piloten var. Jag insåg liksom inte. Men det gör jag nu. Och det måste jag säga, är på grund av det här klippet, där de simulerat flygplanets korta färd från flygplatsen ner i floden. Ljudet är det som spelades in från cockpit och signaltornet när det hände. Och jag kan inte låta bli att imponeras av deras jobb. Och piloten sedan! Han, och det medföljande planet, störtar mot vad man tror är en säker undergång, men grips han av panik? Inte en tillstymmelse! Vilken otroligt cool man.

Kolla på det här! Förstod du inte förut, så kommer du garanterat göra det nu.

Jag behöver lite mer struktur i mitt liv har jag bestämt. Så jag tänkte att, what-the-hell, då kan ju lika gärna börja med bloglovin' liksom!

Jag upptäckte just en grej. Och det är att jag nu kan räkna in mig i den stora andel grupp i världen som kallar sig Twilight-fans. Det krävdes en och en fjärdedels bok ungefär. Om det är mycket eller lite vet jag inte, men så är det iallafall. När jag först såg filmen, innan jag läst någon av böckerna, tyckte jag att den var bra, men inte mer än så. Nu tycker jag att den är mer än så.

Det här märkte jag efter att ha spenderat hela min gårdagseftermiddag till att titta på en massa klipp om "Twilight" på youtube. Och ju mer jag kollade, ju mer förtjust blev jag i skådespelarna. Ju mer klipp jag såg, desto mer förstod jag fansens fascination av Robert Pattinson. Och ska jag vara helt ärlig är jag riktigt förvånad. Inte för att jag tycker att det inte finns någon anledning att tycka mycket om dem. För det vet jag att det finns. Utan snarare för att jag, när jag läste första boken "Om jag kunde drömma", inte fastnade lika mycket som vet att jag kan göra när jag läser en riktigt bra bok. Men det ändrades rätt snabbt. För nu, en fjärdedel in i andra boken "När jag hör din röst", är jag fast. Riktigt fast.

Under mina timmar på youtube hittade jag ett särskilt klipp som jag gillar mer än andra. Here it is.