Jag är en nörd
Idag är det den 14 april, 2009. Jag hoppas att ni vet vad det innebär. Att det var 97 år sedan Titanic sjönk, alltså. För det gjorde det, fartyget. Inte kan jag låta bli att ta upp detta. Jag är nämligen en riktigt Titanic-nörd. Jag var helt besatt för ett par år sedan, satt och kollade på filmen varje dag! Det var något sjukligt över det hela, tills jag bestämde att jag skulle bryta alla band som fanns till allt som hade med det att göra. Det var liksom för mycket när jag kunde spela upp hela (och då menar jag hela) filmen med samtliga repliker för mamma när hon sa något om ämnet.
Denna period av besatthet har dock gjort att jag besitter en massa onödig fakta. Fråga mig vad som helst, och jag kan svaret (såvida det inte handlar om antal skruvar de använde till båten eller nått annat tråkigt förstås). Som att Leonardo DiCaprio är 183 cm lång, att den fjärde skorstenen på det riktiga fartyget inte användes, att vattnet där Titanic sjönk var +1°C, att Kate Winslet fick övertala Leonardo för att han skulle vara med i filmen, att Leonardo var livrädd för vatten och hatade alla scener där han blev blöt, att James Cameron gästspelar i början av filmen som en passagerare, att all text som syntes i hamnen i filmen var tryckt spegelvänd, att det riktiga fartyget byggdes i Bellfast, att en tredjeklassbiljett var till ett värde av en hel månadslön, och att en förstaklassbiljett var till ett värde av en rikemansårslön. Och när jag lyssnar på soundtracket vet jag exakt var i filmen musikstycket används. Sådana där saker. Saker som är helt onödiga att kunna. Saker som får mig att ifrågasätta om jag möjligen inte kan vara lite smått sjuk i huvudet.
Det här var lite av en bekännelse för mig. För det är ju verkligen nördbeteende det här. Jag har till och med en Titanic-tavla i mitt rum, som kan blinka. Den sitter på hedersplatsen ovanför sängen. Det är den här nördnivån ungefär: Om vi hade setat i ring hade jag sagt "Hej, jag heter Angelica och jag är en Titanic-nörd", och så hade ni svarat "Hej, Angelica!" Ungefär så.
Jag kan sitta i timmar och diskutera filmen. Samma sak gäller att kolla på klipp på youtube som har med Titanic att göra. Här är en av mina favoriter:
Bevis på att vi kan göra skillnad
Har ni sett förresten? Skogen man kunde rädda bara genom att gå in på en sida och klicka är räddad! Tänk va! Tack vare en massa människor som klickade, engagerade sig och skänkte pengar räddades en hel skog och alla små djur som bor där. Allt tack vare människors engagemang. Det är fint tycker jag, mycket fint. Och när jag nu ser att folk fortfarande skänker pengar till sidan genom att smsa in, trots att det ännu inte finns någon bestämd ny skog, kan jag inte låta bli att bli annat än glad i hjärtat. Som jag alltid blir av handlingar som föds ur ren godhet.
Det är så fint det där, med människor som engagerar sig. Kanske var det därför jag älskade Earth Hour som var nu i lördags. Manifestationer, det är fina grejer. Men det bästa med det här med skogen, är att det visar att om vi vill, så kan vi göra skillnad. Och sånt är härligt att veta, tycker i alla fall jag.
När skådespelaraveln går som den ska
Will Smith är en av mina favoritskådespelare. Jag har alltid tyckt mycket om honom. Hans fru Jada Pinkett tycker jag också bara gott om. Så såg jag "Pursiut of Happiness", där Will spelar mot sin son Jaden. Filmen var fantastisk, och det var de båda Smitharna med. Så när Jaden var med på Ellen var jag ju bara tvungen att titta. Och när intervjun var över hade jag svårt att sluta flina. Vilken skön kille, den där Jaden!
Men så har han ju de föräldrar han har också. Då kan man kanske inte förvänta sig annat?
Lycka är..
Min startsida
Min startsida där hemma. Den är förjäkla smart måste jag säga. Grundarna till sidan förtjänar all credd, verkligen. Sidan går ut på att man med ett enda klick varje dag kan rädda 2-30 dm² skog per dag, beroende på hur många sponsorer som finns för tillfället. Det här kostar inte en enda krona för dig att göra.
Jag går alltid in på den här sidan både hemmifrån och från jobbet lite snabbt för att donera ett klick. Det går så snabbt, och känns så bra att göra. Forskarna säger ju att man blir lyckligare av att göra goda gärningar och hålla på med välgörenhet, och enligt mig är det här ett perfekt exempel. Det kostar ingenting, går hur snabbt som helst, men ändå gör man en insats. Man kan under en vecka rädda mellan 14 och 210 dm² skog. Hur bra som helst!
Gå in här och rädda lite skog. Om inte varje dag, så skadar det ju inte att göra det i alla fall en gång.
Melodifestival
Jag var bara tvungen att leta upp medleyt på youtube. Och det var verkligen så bra som jag mindes det. Jag fylls liksom av lycka och rysningar när jag ser på det. Särskilt under Carolas och Lena Ph:s partier. I klipp nummer två under 0:40, var det förresten meningen att Skifs och Berghagen skulle fånga Carola, men de glömde. Som tur var gjorde Körberg det istället, men man ser att Björn, Lasse och Tommy ändå är ganska fnittriga efter tabben under resten av Carolas sång. Jag älskar't!
(För att kolla på klippen med bättre kvalitet, så tryck på uppåtpilen efter att ni startat klippet, och välj HQ.)
You gotta love it. Stående ovationer var precis vad de förtjänade!
Get this party started!
Är övertygad om att det kommer bli en toppenkväll, som alltid med mina bästa.
Och nu när jag ändå är inne på det kan jag ju passa på att visa min favoritdel ur Ace Ventura, som är under de första 30-40 sekunderna av det här klippet.
Jim Carrey är inget annat än ett geni. Särskilt i "Dum & dummare". Och där med basta (hör du det, Lini?)!
Rätt tänk!
Calles klipp -
Min första och ihållande reaktion på detta är "GO APORNA!"
Frågan är om min reaktion är en sund människas reaktion (eftersom djurmisshandlaren faktiskt förtjänar det) eller om det är en skadad persons reaktion (eftersom jag som är människa automatiskt borde ta människans parti istället för apornas).
Vad tror ni, wunderbarings? Borde jag söka upp närmaste behandlingshem/ mentalsjukhus?
Fina, fina Heath
Jag var nyss hos Derne med Sofia och såg "Patrioten", som by the way var underbar. Jag blev helt kär i Heath Ledger. Igen. Första gången var i "En riddares historia". Hans leende är ju inte att leka med om man säger så. För att inte nämna hans skådespeleri. Det är han och Johnny Depp som är där uppe tillsammans, i det där "sjukt bra skådisar som är experter på att skapa karaktärer"-facket.
Sedan jag kom hem har jag setat och kollat på en massa klipp från hans filmer på youtube. Och självklart en massa "Till minne av Heath"-filmer - det är nämligen helt oundvikligt att inte göra det, för de är överallt! Det finns en alldeles särskilt fin tribute till honom, som de gav honom under en gala. Den är så bra att man helt glömmer bort att kvaliteten inte är i toppklass. Och darrade jag inte på läppen innan så gjorde jag det definitivt i slutet, när filmen (och Heath) applåderas av alla skådespelare i salen (och Märd, en av dem är Orlando Bloom!).
Det gör mig ledsen i ögat att han inte finns längre.
We break the dawn - Michelle Williams
En låt jag gillar mer och mer för varje gång jag hör den är "We break the dawn" med den forna Destiny's Child-medlemmen Michelle Williams. Och när passar det väl bättre att ha den än idag, när vi ska ut och ha hur kul som helst!
The hours now
The base is loud
The disco lights
Shinin through the crowd
[...]
We gotta hold back the sun, dont let it come
Aint stoppin for no one
The night is young
Dont let them turn on the lights
Let us decide when they play that last song
The night is done
Nu taggar vi till, people!
Komplimanger att stoppa i en ask med bomull
"Jag såg boken 'Underbar och älskad av alla' i något sammanhang häromdagen, och så började jag fundera på om det verkligen finns någon som är just det. Först tänkte jag att det inte finns någon, men sedan kom jag på att det finns det ju. Du. För du är ju just det, underbar och älskad av alla." - Mamma
"Men egentligen är det ju du som är det där som du skriver att andra är i personporträtten på din blogg. Det är ju du som är snällast av alla, som lägger ner så mycket tid på att formulera fina saker om andra, utan att begära ett dugg tillbaka. Du borde ju faktiskt ägna dig själv ett inlägg, där du skriver hur fin du är." - Sofia
Jag skulle aldrig kunna skriva ett sådant inlägg som Sofia tyckte att jag skulle skriva. Det här är det närmaste jag kan komma - att skriva ner de här fina sakerna så att jag inte glömmer dem. För oj vad de värmer. Särskilt nu, när det är ett sånt tillfälle då jag verkligen skulle uppskatta ett fint annG-personporträtt eller en komplimang. Oj vad jag skulle bli rörd. Mer än nu, till och med.
"Oemotståndlig är ett annat ord för dig"
En helt briljant människa har uppfunnit en peppmaskin i internet-form. Den är fantastisk när man är nere. Eller när man är hur som helst faktiskt. Jag använde den gärna under stressiga perioder i skolan, när jag ville ha lite peppningspaus från uppsatsskrivandet. Bäst fungerar den om man låtsas att det den säger är sant.
Och om ni inte har sett den förut så får ni den här av mig i present nu. För att ni är så fina.
Slit den med hälsan vettja!
Historiens mest talangfulla rattfyllo
Ett rattfyllo blir stoppad av polisen, och får göra en rad tester. Det otroliga är att han faktiskt klarar varenda en av dem, med glans. Han klarar dem nog bättre än många nyktra skulle göra. Det här är nästan som ett "America's got talent"-nummer. När han klarat alla tester, och man tror att de aldrig kommer få fast honom, så gör han den enda tabbe som skulle kunna göra att han blir gripen. När han gjort det kan man nästan skymta ett litet vänskapsband där mellan fyllot och polisen. Eller i alla fall en ömsesidig respekt, som ju alltid är väldigt fint att se.
Sånt som gör mig glad i hjärtat
Och det, mina vänner, är sånt som gör mig glad i hjärtat.
Johan Glans gör (nästan) en Josse
Johan Glans (och hans "mormor") är väl för underbar! Jag älskar slutet av det här klippet. Och det får mig att tänka lite på vår kära norgetös Josse. Inte för att hon skrattar när hon berättar sorgliga saker, eller att hon är elak eller kallhjärtad, för det vet vi ju att hon verkligen inte är. Men ofta när andra pratar om allvarliga saker så kan hon brista ut i skratt för att hon tänkte på något annat. Just då kanske det är ganska förvånande, men i efterhand kan man ju tycka att det är en ganska roligt också. Om någon berättar något och förväntar sig en massa medlidande blickar, och så är det alltså en som inte gör så, utan skrattar istället, och kommenterar något ingen annan lagt märke till. Det är ganska charmigt faktiskt. Och visst saknar vi det? Visst saknar vi Joe?
Jag är kär, igen
Den här låten får mig att komma ihåg alla sommarkvällar med er
Världens kanske bästa tv-intervju
David och Victoria Beckham blir intervjuade av Ali G, som ställer de absolut bästa frågorna. Han som spelar Ali G är Sacha Baron Cohen, som även gör Borat och Bruno, och enligt mig är han ett komiskt geni. Klippet är bra från början till slut (kolla noga på hans jacka när han vänder sig om i början), men bäst tycker jag att det är 06:08-06:30 och 08:45-09:40.
A tribute to "Grey's Anatomy"
Som alltid på onsdagar var det Grey's anatomy igår. Åh vad jag gillar den serien. Och de sista 10 minuterna igår måste jag nog lägga till i min topp tre över seriens bästa moments. Här har ni listan:
Avsnitten med bomben i säsong två. Det var det absolut första jag såg av serien, och aldrig har jag varit med om att fastna för en serie så brutalt. Detta är avsnittet, där en man har en osäkrad granat i sin mage, där doktor Bailey ska föda barn, men inte vill göra det förrän hennes man är där, där hennes man kommer till sjukhuset, så skadad att han riskerar att dö. Och mitt i alltihop så finns det en bomb på sjukhuset. En bomb som gör, att faktiskt alla på sjukhuset riskerar att dö.
Det avsnittet slutar med Meridith som säger "What did I do" om och om igen.
Avsnittet heter "It's the end of the world" och det följande heter "(as we know it)".
Kan vara de bästa två ihophängande avsnitten i en serie någonsin.
Sista avsnittet av säsong två ("Losing my religion"). Izzie har övertygat sin patient Denny, som hon har förälskat sig i, att göra en operation. Operationen går bra, och hela sjukhuset ska på bal. Innan balen vill Izzie gå till Denny, som efter operationen friat. Men när hon kommer till hans sal, så får hon en hemsk överraskning. Hon hade inte haft en tanke på vad operationen kunde ha gett för komplikationer, och allt är bara så sorgligt. I bakgrunden hörs "Chasing cars", och det passar så bra. Den här scenen har gjort så att varje gång jag hör "Chasing cars", är det Grey's anatomy jag tänker på.
Så fint, så fint.
De sista minuterna av gårdagens avsnitt (och som efter lite research även visar sig vara de absolut sista minuterna av säsong 4). När jag såg Izzie trösta Alex, så kunde jag inte låta bli att tänka på när det var tvärtom. När Denny dött, och det var Alex som tröstade Izzie.
Underbart.
