Jag sitter vid Vortex på jobbet, där man ser till att glassarna som snart ska hamna i kartonger inte är missbildade eller så. Då kommer en av mina arbetskamrater och snackar. Han är lite märklig ibland.

Han: Nästa vecka börjar vi jobba klockan sex.
Jag: Haha, japp!
Han: Tror du att du klarar det?
Jag: Jadå, det ska nog inte vara några problem.
Han: Du vet, de där veckorna man jobbar morgon. Det är som jobbigast att gå upp de första fem dagarna.
Jag: (tystnad)
Han: (tystnad)
Jag: Jahaa! Det tog ett tag innan jag fattade.
Han: Det var det som var meningen.
Jag: (tystnad)
Han: (tystnad)
Jag: Okej.

Och vet ni. Jag har en konstig magkänsla över honom. Han är en såndär som skulle kunna vara en mördare, som Hagamannen. En familjefar som ingen trodde skulle kunna vara en mördare. En sån.

Men jag ser igenom honom. Mig kan han inte lura.