Fria som fåglar
För en tid sen den här månaden hade jag och Proppis planerat att dra till Hammarvallen och simma, men när vi kom dit visade det sig att det stängde en timme tidigare än vi trott, och allt var stängt. Så vad gör vi? Efter några minuters grubblande utbrister Proppis "Men du, nu när vi båda har cyklar kan vi ju cykla till Kohagen och bada!" Sagt och gjort, vi hoppar på våra cyklar och drar i väg till en badplats som ligger en mil bort. Vi pratar och vi sjunger sånger, och har det bara allmänt mysigt. En av låtarna var "Luffarvisan", och när vi sjöng den kändes allt så himla underbart. Det kändes som ett perfekt soundtrack för dagen. Inte för att vi kanske är luffare, utan för att vi så ofta under dagen pratade om hur härligt fria vi kände oss.
Soundtracket
Ju längre vi kom, desto gladare blev vi.
Efter halva vägen kom jag på att jag glömt handduk, och det visade sig att vår sommarstuga låg påväg till kohagen, så vi tänkte att "Det får bära eller brista", och så drog vi till the summer cabin i förhoppningen om att min farmor och farfar skulle vara där.
Det var de, och förutom handduk så gjorde farmor potatisgratäng och korv åt oss. Den kombinationen hade ingen av oss smakat tidigare, och ingen av oss gillar egentligen korv. Men där och då var det otroligt gott. Kanske berodde det lite på utsikten.
I Prästens hage, som det egentligen heter, var det väldigt mysigt, med ett stort och fint hjärtträd. När jag blir stor ska jag skriva en bok om det där trädet.
Inte ens vattnets temperatur försämrade humöret. Det kändes bara som om allt var som det skulle.
Det blev en spontan heldag, en riktigt mysig en. Fastän jag gjort flera liknande utflykter tidigare, så var det först nu jag förstod varför folk förut valde att vara luffare. För där vi cyklade såg det ut som Sverige gjorde förr, och det gjorde nästan lite ont att förstå att det inte finns så mycket kvar av alla de fina platser och hus som funnits. Men där vi cyklade fanns det kvar. I en sån miljö gick luffarna livet fram, och det kan inte ha varit fy skam. Det hela var egentligen som att ta sig bakåt några 100 år i tiden. Och när det inte kom några bilar kändes det som om det första jag skulle göra när jag kom hem var att mjölka korna. Tur att de tankarna försvann allteftersom på hemvägen, annars hade nog min katt undrat varför jag gick runt och ropade "Kosera!" efter kossor som inte fanns. Men det gjorde inget att jag blev lite nuts. För känslan av att vara fri som en fågel kommer inte ofta.
Tack för dagen Proppis!
Soundtracket
Ju längre vi kom, desto gladare blev vi.
Efter halva vägen kom jag på att jag glömt handduk, och det visade sig att vår sommarstuga låg påväg till kohagen, så vi tänkte att "Det får bära eller brista", och så drog vi till the summer cabin i förhoppningen om att min farmor och farfar skulle vara där.
Det var de, och förutom handduk så gjorde farmor potatisgratäng och korv åt oss. Den kombinationen hade ingen av oss smakat tidigare, och ingen av oss gillar egentligen korv. Men där och då var det otroligt gott. Kanske berodde det lite på utsikten.
I Prästens hage, som det egentligen heter, var det väldigt mysigt, med ett stort och fint hjärtträd. När jag blir stor ska jag skriva en bok om det där trädet.
Inte ens vattnets temperatur försämrade humöret. Det kändes bara som om allt var som det skulle.
Det blev en spontan heldag, en riktigt mysig en. Fastän jag gjort flera liknande utflykter tidigare, så var det först nu jag förstod varför folk förut valde att vara luffare. För där vi cyklade såg det ut som Sverige gjorde förr, och det gjorde nästan lite ont att förstå att det inte finns så mycket kvar av alla de fina platser och hus som funnits. Men där vi cyklade fanns det kvar. I en sån miljö gick luffarna livet fram, och det kan inte ha varit fy skam. Det hela var egentligen som att ta sig bakåt några 100 år i tiden. Och när det inte kom några bilar kändes det som om det första jag skulle göra när jag kom hem var att mjölka korna. Tur att de tankarna försvann allteftersom på hemvägen, annars hade nog min katt undrat varför jag gick runt och ropade "Kosera!" efter kossor som inte fanns. Men det gjorde inget att jag blev lite nuts. För känslan av att vara fri som en fågel kommer inte ofta.
Tack för dagen Proppis!
Kommentarer
Postat av: Sofia " proppis"
Postat av: Anonym
vad jag skulle säga när jag "råkade" trycka på skicka var: tack själv AnnG! btw.. jag blir full i skratt när jag hör luffarlåten o läser inlägget.. vet inte varför.. det är så typiskt svenskt-lantmysigt..
Postat av: AnnG
Sofia "proppis": Haha ;P söt du är!
Trackback
