Det här var på den tiden telefonkiosker inte var utrotningshotade, på den tiden en hel nation gjorde allt de kunde för att vilseleda olika kändisar för att underlätta för sitt favoritrymmarpar. De lät dem sova över hos dem, de ringde in falska tips och de ljög rätt upp i ansiktet på de som försökte få fast de där härliga människorna som spenderade sina fredagskvällar i landets telefonkiosker för att kunna prata med Martin Timell. Mitt favoritpar? Hjalle och Heavy. Såklart. 
 

Vi lekte till och med "På rymmen" på rasterna. Vilket ju var, ja naivt är nog rätta ordet, eftersom vi inte hade några kameror som kunde visa att spårhunden fått rymmarparet på film. Nej, i vår version handlade det istället om att, om man var spårhund, kika igenom trasiga hopprephandtag, som om det var en kikare, och sedan, precis innan rasten var slut, säga ifall han eller hon lyckats få syn på rymmarparet. Visst är det väl lite gulligt att vi var så säkra på att den som var spårhund skulle vara ärlig, och säga att han/hon inte sett rymmarparet om så var fallet? Fast jag minns inte, vi kan ju ha haft särskilda regler angående det där, som underlättade det hela. Som att spårhunden var tvungen att säga exakt var han eller hon sett rymmarna. Eller något liknande. Hur som helst höll leken länge länge, för oj så kul vi hade!

Nostalgi i sin renaste form.