Jag har ju tidigare nämnt hur lätt det var att bonda med andra backpackers i Australien bara genom att nämna Twilight. Förutsatt att det var en av kvinnligt kön man pratade med, det vill säga. Men det finns faktiskt något som gör det lätt att bli kompis med backpackers som var just svenskar också. Mysteriet på Greveholm bland annat. Herregud, hur mycket kult den är bland oss sena åttiotalister och tidiga nittiotalister hade jag ingen aning om innan jag drog till Australien. Men mer än något annat var det en kille som hette Sune Andersson som förde oss samman. Prata om "Sunes jul" eller "Sunes sommar"/ dra en replik ur någon av dessa, och snart sitter du och garvar och pratar med en person som för bara några minuter sedan var en total främling.

Det fina i det.

Och alltid alltid alltid, var det en särskild dialog som togs upp i absolut alla dessa konversationer, blev garvad åt och "hahaha, ååååh, ja!":ad åt. Och det var denna:


- "Wow, lakritsbåtar! Får man ta?"
- " NEJ FÖR HELVETE!"

För en sak kan jag tala om för er. Och det är, att när man är i Australien i fem månader, så är ganska uttjatade, men ack så roliga och nostalgiska citat precis vad man vill höra. PRECIS vad man vill höra. Man ÄLSKAR att kunna säga "Om jag kommer in? Eh, jag kommer knappt ut!" och garva med sin svenska kompis, medan alla engelsmän, fransmän och allt vad de är undrar vad fan som hände.

Ickesvenskarna kollar på varandra med frågande uttryck, skakar på huvudet och säger "You swedish people laugh all the time, don't you?"

Och så svarar vi "No, we don't" och ser ut som om vi blivit påkomna med handen i kakburken. Och sen händer det som alltid händer när man inte får skratta - man gör just det. Och det hela slutar med att vi alla sitter och skrattar tillsammans. Det spelar liksom ingen roll att det bara är "the swedish people" som vet vad det egentligen är vi skrattar åt. Ingen av oss kan sluta skratta. Och för det, får vi oftast tacka Rudolf Andersson eller Håkan Bråkan. Eller varför inte Björn Gustafsson. Och det är allt bra fint tycker jag.

Ja. Det är sant det som McDonalds alltid sa. Livet har verkligen sina sköna stunder.