Den här veckan blev inte riktigt som jag tänkt mig. För det första så slutade jag jobba i torsdags, vilket jag inte visste särskilt lång tid innan. Men så var det också något i måndags som gjorde att jag tänkte att "Åh nej, den här veckan kommer inte att bli rolig". Det visade sig nämligen att jag skulle jobba med Kommandoran, She-Hitlern, ja vad jag nu kallade henne. Jag blev inte glad när jag såg henne alltså. Jag tänkte att "Jahapp, då får jag i alla fall tillfälle att säga ifrån, som de som läste bloggen ville", eftersom jag tänkte att jag skulle följas av skrik och tjat varje dag.

Men så blev det inte. Jag fick aldrig någon chans att säga/skrika ifrån. För hon var aldrig elak, snarare tvärtom. Det började redan i måndags, då hon sa "Jag tycker att diu är jiettediuktig" flera gånger, i olika former. Och det var det inlägget handlade om också, för jag trodde verkligen inte att det kunde vara sant. Tänk vad skönt om hon inte är argbigga, utan tvärtom! tänkte jag. Men eftersom jag inte ville att hon skulle bli She-Hitler igen så kunde jag liksom inte skriva hur det var här, ifall att, liksom.

På tisdagen hade jag mina glasögon, eftersom jag glömt att beställa linser. Och oj, det gillade hon. Förutom att tala om för mig hur duktig jag var, så gav hon mig komplimanger för mina glasses också. Och på onsdagen var det likadant. Hon kombinerade till och med de båda, lite som att hon tyckte att jag var duktig som hade glasögon på mig. Hon sa "Det är pra att diu har glasöggon, det är pra! Det är fint!"

Hon kallade mig hela veckan för "lilla fliika", men på tordagen blev det "min fliika". Jag trodde inte att hon kunde säga mer snälla saker. Men jodå. Vi pratar med en annan som jobbar där, och så säger hon, och pekar på mig: "Det hiär är min favorit, min fliika. Min favorit!" Då blev jag glad. Hon var ju i alla fall inte arg på mig, liksom.