Vill, men kan inte
"Bolli Bolli!"
Har just varit och sett "Kenny Begins" med Sofia, Derne, Sandra och Jimmy, och den var väl precis det man kunde tänka sig! Jag gillade Bill Skarsgård, som spelade huvudrollen, men jag gillade inte hon som spelade Miranda (psst, Sofia och Sandra, det är från "Hip hip hora" vi känner igen henne!). Vad gäller Björn Gustafsson ska jag inte hymla på något sätt - närhelst han var i bild var det honom jag glodde på. Som vanligt då. Och det skäms jag lite för, för i och med det missade jag ju liksom vad de andra sa.
Förresten har en av mina linser hamnat fel, så jag har setat med munnen öppen, ryck i ansiktet och blinkande ögon i snart en kvart. Som en en blandning av när Lenny skakar bakåt med huvudet, och när han sprayar hårspray i ansiktet.
Och det var ju ett ganska udda sammanträffande kanske. Fast det är ju inget anmärkningsvärt om man säger. Det som däremot är lite udda är väl att jag, istället för att underlätta för mig själv genom att gå och ta ut linsen, sitter här och skriver. Herregud, jag måste ju vara dum i huvudet, inte sant.
Jag har fått tics!
Jag tror att jag har fått någon typ av tics, inte sådana där som sker i ansiktet, utan snarare lite mer åt tourettes-hållet. Om man bortser ifrån att mina tics inte är könsord eller svordomar, vill säga.
Detta är vad jag plågar min omgivning med:
¤ Jag brister flera gånger i timmen ut i "Star wars"-introt (och försöker en tredjedel av gångerna få det hela att utvecklas till en allsång)
¤ Jag säger "Vad gör du?! Din idiot!" på vad jag tycker låter som skånska (alltså: "Va jiöhr duh! Din idijiot!"), till alla i min närhet, närhelst andan faller på. Vilket dessvärre (för min omgivning alltså), händer ganska ofta.
¤ Jag utbrister "Hallå eller, vem är det jag tjôtar med?!" på vad jag tycker låter som göteborgska (alltså: "Hallå ellärr, vem e de ja tjöötarr me?!") när jag känner att det passar. Egentligen så passar det aldrig riktigt, men jag kan ju känna att det passar, även fast det inte gör det. Rätt ofta faktiskt.
¤ En tredjedel av min talande tid talar jag som (eller försöker tala som, snarare) antingen Gulletussan i "Mia & Klara" eller en psyksjuk som min chef jobbat med.
Och vet ni vad? Jag gillar det! Jag tvivlar dock på att omgivningen gör det. Och till er vill jag bara säga: Oroa er inte. Det går snart över ska ni se.
Och på jobbet kallas jag för "Akademikern"
Ljusglimtar i livet som telefonförsäljare
Jag vet inte om det framkommit i bloggen, men i mitt jobb så ringer man ganska mycket till företag. Och ibland poppar det upp lite guldkorn i den stora företagssandhögen. Jag älskar nämligen tillfälligheter (eller vad det nu är) där adressen stämmer överrens med företaget. Exempel på dessa:
JR Textilgruppen i Stockholm AB, som ligger på Måttbandsvägen 12 i Täby
Elmontören i Kristianstad, som ligger på Kabelvägen 11 i Kristianstad
Göteborgs FyrverkeriFabrik, som ligger på Krutbacken 6 i Göteborg
Jag fnittrar alltid lite för mig själv när jag ser sådant här, och undrar för mig själv hur mycket företaget kan ha ansträngt sig för att hamna på den adressen. Om adressen kanske till och med ändrats till deras förmån. Jag gillar't helt enkelt. Andra roas ju av annat. Som Emmie till exempel. Det ultimata för henne var när hon ringde till ett företag som låg på Snopptorpsgatan 6, och kontaktpersonen hette Dick. Hon började gapskratta när hon såg vilka uppgifter som stod på pappret, och när hon väl slutat, bad hon mig ringa åt henne, för hon var rädd att hon skulle börja skratta när hon pratade med Dick.
Det är sånt vi roas av på det här jobbet. Det är sådana tillfällen, när vi får papper med sådana uppgifter, som vi lever på. Motsvarigheten till hur det är för en kirurg som räddar livet på en patient, kan man säga. För papper, med uppgifter om en elektriker som ligger på kabelgatan, kan ju absolut jämföras med att att rädda ett liv. Det vet vi ju allihop. Visst?
En bra dag
En ganska bra dag rakt igenom, det är vad det här har varit. Solen skiner och fåglarna kvittrar när jag tar mig till tåget, och det faktum att det här utspelar sig sju på morgonen förhöjer bara njutningsfaktorn ytterligare. På tåget fnittrar jag om vartannat i min läsning om den underbara labradoren Marley i "Marley och jag" (en bok som snart kommer ut filmatiserad på bio, med Jennifer Aniston och Owen Wilson i huvudrollerna), och genom de smutsiga tågfönstrena skiner solen precis sådär fint som det brukar göra när det är vår.
På jobbet är stämningen precis som den ska, och jag kan inte bestämma mig för om det är för att solen ständigt silar sig in genom fönstrena, eller om det är för att vi valt att ha Schlagerradiokanalen idag. När vi inte ringer och pratar med kunder gapar vi med i de välkända melodierna, och Beatrice, min chef, passar på att skapa egna texter till dessa. Texter som så klart bara handlar om en sak. De skanderas ut över hela kontoret, och alla utom Thomas, som är föremålet för Beatrices kanske en aning sextrakasserande texter (så går det nämligen när man är ensam kille på kontoret en dag), uppskattar Beas sång mer och mer för varje rad. Jobbdagen slutar med att vi får gå hem en underbar timme tidigare, och jag säger hejdå. I huvudet har jag de röster Beatrice kört med hela dagen - Gulletussans och en gammal psykpatients ("Nää, men dänte då gu"). Jag tror till och med att jag säger hej då med Gulletussan-röst.
Tåget är, precis som på morgonen, ett sånt där trevligt dubbeldäckartåg, och boken är, precis som på morgonen, den där mysiga boken om Marley som jag fick av mamma i julklapp. Så tar jag en skön promenad hem, för att sedan spendera kvällen hemma med msn i bakgrunden. Paulina och jag hade ett aaw-moment, och efter ett efterlängtat samtal med Sofia, som är nyligen hemkommen från Italien, är det nu bestämt att vi ska ses imorgon, och ta igen allt vi missat.
Alldeles nyssens kom pappa hem med en av GB:s nyheter som jag ska få smaka. Dagar som dessa går det inte att vara annat än tacksam. Och det är jag. Så istället för att avsluta med typ "Over and out", så får det bli något annat.
Typ "Thank you, and good night!" Ja, den får det bli. Tack så jättemycket och god natt!
Min roll på kontoret
Fast min chef Bea tyckte att det var ett namn som passade bättre än något annat. Det är namnet på frisören i "Mia och Klara". Hon heter Gulletussan.
Så. Nu vet ni hur de ser på mig på kontoret. Som en Engla. Som en som borde heta Gulletussan.
Detta gjorde mig mycket förvånad. Men så vet ju inte jag hur jag verkar utifrån, bara inifrån. Såklart. Och mina finingar, ni vet ju verkligen hur jag är. Så jag bara måste kolla med er - har de rätt, eller har de missförstått det hela lite? Jag tror ju på det sistnämnda, men det är ju egentligen ni som har kollen. Är lite förvirrad just nu. Jag skulle behöva lite brutal ärlighet i det här fallet!
PS: Förlåt om det här verkar lite självfixerat, men jag ville bara kolla med er som är experter.
Att äta Polly när man egentligen ska prata i telefon
Då förstår ni nog vad jag menar om jag säger att jag är tyst ganska mycket idag. Jag vet inte vad de andra tycker, men jag tycker att det är värt det. Hihi.
Min relation till Örebro
När det gäller just Örebro är de områden jag känner igen väldigt begränsade, jag har nog bara sett 10 % av staden, eller, det är i alla fall så stor del jag har något minne av. Men de minnena finns ändå där, kopplat till olika platser. En sak som jag alltid haft en relation till är en lång tunnel i centrum. Det var som att för några sekunder vara i en helt annan värld, samtidigt som jag visste, att nu är det inte långt kvar. Och då blev jag glad.
Under hela min uppväxt har en av mina kusiner varit min favorit, hon är bara ett år äldre än mig och heter Sara. Vi var alltid de som lekte när släkten samlades. Utan henne vid sammankomsterna hade det inte blivit roligt någonstans. Hon är en av kusinerna som bor i Örebro. Så att jag blev glad när vi åkte under tunneln, för att jag visste att det var nära, det var för att jag visste att jag snart skulle få träffa Sara.
Jag kallade henne för "Särä" och hon kallade mig för "Lickan". Det var fint. Jag såg alltid upp till henne. Det gör jag nu med. Hon jobbar med samma sak som mig, och har flera gånger blivit utsedd till den bästa säljaren. Och jag tänker, att när vi säger "Sanna-sälj", så säger de säkert "Sara-sälj" på den firman hon jobbar. Men det är ju bara en av många saker, som gör henne värd att se upp till. Bli inte förvånade om jag nämner henne igen, för vi har många minnen tillsammans, hon och jag.
Fylleinlägg eller nått
Vi såg på Mello innan vi drog igång ordentligt. Och dyfdan vad EMD var bra! Mina favoriter än så länge! Kanske äm´ndras det när jG SER Agnes nästa helg, kanske inte. Vi får se! Grymma var de i vilket fall som helst. Deras bästa låt hittills!
Tycker ni intye? (Och nu är det meningen att ni ska skriva "Ja Ja jaaaa!")
Den här är till dig Märd, som inye kunnat gfölja schlagern. Visst är den brA`^?
(Kan ses med HQ!)
Aja, allt är så jävla bra! Fan alltså! Woho! PÖSS
Fick just ett jobbmail
"12 saker du önskar att du inte visste...
1) Efter en timmes simmande i en allmän pool har du fått i dig en halv liter urin.
2) Under en genomsnittlig dag har du indirekt kommit i kontakt med 15 penisar, till
exempel genom att ta i dörrhandtag.
3) En genomsnittlig persons årliga intag av snabbmat innehåller 12 könshår.
4) Under ett år sväljer du 14 insekter medan du sover.
5) Under ett år skakar du hand med 11 kvinnor som nyligen onanerat och glömt tvätta händerna.
6) Under ett år skakar du hand med 6 män som nyligen onanerat och glömt tvätta händerna.
7) De flesta män tvättar överhuvudtaget inte händerna efter att de varit på toaletten.
Tänk på det nästa gång du är på krogen och äter jordnötter från skålen på bardisken.
8) Under en genomsnittlig bröllopsmottagning har du en hundradels chans att bli smittad med munherpes från en av gästerna.
9) Du andas dagligen in en liter av andra människors anala gaser.
10) Tandläkare har rekommenderat att tandborstar bör hållas på ett avstånd av minst 2 meter ifrån toalettstolen för att undvika att luftburna partiklar härrörande från spolningen fastnar på dem.
11) Du tillbringar sex månader av ditt liv på toaletten.
12) Att bita på naglarna är som att slicka rent toalettstolen."
Och nu är det lunch. Jag är riktigt sugen på att äta nu när jag läst det här. Verkligen.
Utmanad!
Den här bilden är från nästan precis ett år sedan, och det var en kväll som började i Norrtorp hemma hos Lini och slutade i Vadsbro. Det var en mycket trevlig evening, och början på en era (då "Piece of me" officiellt blev min och Josses partylåt den kvällen). Det var en mysig förfest för ungefär fyra personer, som turades om att läsa upp vad som stod på Våghals-korten för varandra. Någon fick lägga sig på magen och låta som en säl, en annan fick ringa till någon ur telefonboken i mobilen och säga att hon inte ville ha uppvaktning på sin födelsedag. Paulina fick fria till den som satt till vänster om henne, och det råkade vara jag. Hon gjorde det hela mycket fint.
På tåget idag
Jag letar efter en ledig plats, och bredvid två män i 40-årsåldern finns det två. De har valt att sätta sig mittemot varandra, så de som sätter sig på de lediga platserna får sitta bredvid varsin 40-åring. En dam sätter sig på den ena tomma platsen, och jag på den andra. När männen pratar låter det som om de är från Ungern eller något sådant, men eftersom jag blir så inne i min bok kopplar jag bort deras prat ganska snart. Så märker jag att den jag sitter bredvid brer ut sig så mycket han kan. Han sätter sig så bredbent som möjligt, och han liksom pressar sig mot mig, så till slut sitter jag halvvägs ute i gången. Och man kan säga att jag är irriterad. Men bara måttligt än så länge.
Jag försöker tänka på annat, sjunka in i boken. Men så märker jag att han, på ett oerhört osmidigt sätt, lutar sig mot mig för att kunna läsa i min bok. Här ska tilläggas att det är en bok av Marian Keyes som heter "Änglar", och jag kan inte alls förstå varför det skulle vara intressant för honom att läsa i den. Min irritation ökar, och jag tittar på honom för att han ska fatta att nu får han fan lägga av. Han möter min blick, och tittar bort. Jag försöker koncentrera mig på boken igen, men märker ganska snart att han är där och tittar igen. Jag suckar högt för att markera hur jobbig jag tycker att han är. Han fortsätter kolla i boken, som jag nu håller nästan stängd, så det är bara jag som kan se vad det står. Han fortsätter att låtsas läsa boken, även fast han bara ser fodralet. Han lutar sig mot mig så mycket att jag snart ramlar av sätet.
Så flippar jag ur. "Kan du låta mig läsa min bok ifred, din helvetes jävla äckelgubbe!" Jag puttar honom mot fönstret. "För faan, har du hört talas om respekt för andras privatliv?!" Jag slår honom med boken, så mycket att alla i tågvagnen tittar på mig som om jag vore galen. Och det kanske jag är också, men jag bryr mig inte, för jag är så jävla förbannad. "Fy fan för sådana som dig!" skriker jag. Han tittar storögt på mig och börjar gråta. Jag börjar skratta, högt och dovt ;"Mohahaha", liksom maniskt. Så slår jag ett sista hårt slag med boken innan han tuppar av. Hans kompis kollar upp på mig och krymper ihop i sätet. Några sekunder senare har han sprungit därifrån. Jag sätter mig tillrätta i sätet igen. Äntligen kan jag koncentrera mig på min bok.
Eller! Eller så svalde jag all min ilska och irritation, och gick bort och satte mig bakom sätena längst bak, på ett ställe som är så obekvämt det kan bli, för det är inte ens ett säte. Så sitter jag där och kokar en stund, innan jag försvinner i boken. Mannen som jag förut satt bredvid pratar länge på sitt språk i en förolämpad ton. Det är som om han säger "Typiskt svenskar". Helst av allt vill jag gå fram till honom och skrika "Learn some manners, you fucking idiot!"
Men det gör jag alltså inte. För jag är svensk, och vi gör inte sånt. Vi har som en spärr i huvudet, liksom. Tills vi börjar dricka alkohol vill säga. Men en sak kan jag säga, och det är att jag aldrig önskat att jag var italienare så mycket som jag önskade det idag. Eller full. Full hade också funkat.
Idag var jag sjuk på ett sjukt sätt
För att beskriva för mina arbetskamrater hur jag kände mig refererade jag till nyblivna youtubestjärnan David, 7-åringen som blivit bedövad hos tandläkaren. För det var verkligen, verkligen så jag kände (och kanske även betedde) mig. Om man lägger till ett par galna skratt då och då.
Han är ju för underbar den där David. Jag älskar när han ställer sig upp och skriker som en vettvillig. Och jag älskar hur han sedan faller ihop av trötthet och säger "I don't feel tired". Jag älskar hur han bekymrar sig över ifall det han är med om kommer vara för alltid, och hur han frågar sig varför det här händer just honom. Lille killen.
Vägen från tåget till jobbet
Framför mig går några damer i femtioårsåldern, och så säger en av dem något som fyller mig med hopp och förnöjsamhet.
"Ser ni tjejer, det är ljust!"
Jag ser mig omkring. Det är ungefär lika ljust som det är runt 3-4 på natten i juli. Och det är bra. Det är inte ljust, men det är mer ljust än mörkt. Ljuset håller på att ta över. Då förstår jag. Det var det som var annorlunda. För när allt blir ljusare och ljusare, så blir atmosfären sådan också - mindre mörk, mer ljus.
När jag går igenom allén ser jag en död kråka. Jag blir lite ledsen, vill helst stanna och lägga några löv eller något på den, så att den inte ligger där så blottad. Men jag fortsätter att gå ändå. Försöker låtsas som om det aldrig låg en kråka under ett av träden. Så tänker jag på hur man ser på döden i tarotkort. Döden har ett eget kort. Förnyelse, förändring och pånyttfödelse står det kortet för. Att allt börjar om på ny bana. Det kortet i leken är det ljusaste av dem alla. I den har man med en bild lyckats fånga strålar som lyser likt tusende solar.
Jag har snart kommit fram till Fristadstorget när jag ser en person med backslick, och jag tänker för mig själv att där har vi en riktig bratfrisyr. I en tyst undran forsätter jag mot jobbet - hur får han till fjongen i topparna? På Fristadstorget står den där lådan som jag ser varje dag. Den ser ut som en stor högtalare, men är enligt en skylt en "luftpump" och ingenting annat. Och som alla andra dagar står där en cykel lutad mot luftpumpen. Som alla andra dagar undrar jag vad en luftpump ska vara bra för när den står utomhus.
Så når jag porten, slår in koden, och går in. Under hela min promenad från tåget till jobbet har jag gått med ett leende inombords. För det känns som om jag fått ett löfte. Ett löfte om att våren snart är här.
En fråga bara
Och då är min fråga; är det honom eller mig det är fel på?
Något jag på jobbet fick reda på att jag borde kunna:
Vad "analstorma" betyder.
Läget är som följer
Och - nu är jag nåbar på mobilen igen!
LYCKA!
Jag är så glad, lycklig och tacksam just nu!
PAPPA HAR HITTAT MIN MOBIL! JAG HAR DEN NU I MIN ÄGO IGEN! SKULLE VILJA SKRIVA I VERSALER HELA BLOGGINLÄGGET FÖR ATT UTTRYCKA MIN GLÄDJE!
Men det blir nog tröttsamt, så jag fortsätter såhär. Älskade mobilen är alltså tillbaka, vilket innebär att nyårsbilderna och allt det fortfarande finns bevarat! Min alltid så snälla pappa har dock redan köpt en ny mobil till mig (En Nokia N95, vilket innebär att jag kommer kunna ta ännu bättre bilder, då kameran nu är på 5 megapixlar istället för 3,2, och det gillar vi ju?), för han var säker på att den inte skulle komma tillbaka, och dessutom hann han spärra SIM-kortet ifall mobilen hade blivit snodd. Så nu återstår bara att vi får hem det nya SIM-kortet (med samma mobilnummer som förut ska tilläggas!) och att den nya mobilen blir upplåst från den tidigare operatören, sen är vi back in business med kommunikationen!
Är det inte underbart så säg?
Bilden ovan: Nokia N73. Så här ser den återfunna mobilen ut! Åh!
Bilden nedan: Nokia N95. Så här ser den nyinköpta mobilen ut! Fin va?!
Inlägget som skulle publicerats igår:
Och att det var just Sissela Kyles bror (jag fick detta noga berättat i telefonen innan jag fick prata med honom) Görgen jag hade det samtalet med tyckte jag var spännande. Vilket, om jag nu ser på det objektivt, kanske gör mig till en rätt löjlig person. En bror till en kändis liksom, det är väl inget särskilt det? Men det är ju ungefär samma sak som att jag gärna nämner Marcus Schenkenbergs föräldrar när jag pratar om min resa till Thailandet, och jag och mitt fina resesällskaps umgänge med dem när vi var i där. Jag skäms nu när jag skriver det här ska ni veta. Men även mina dåliga sidor måste ni väl få ta del av antar jag.
Eller så säger vi att jag bara följer det motto som dearing-Märdie har till sin blogg; "Det är en tillgång att kunna glädjas åt det lilla".
Ja, det tror jag att vi gör. Jag mår bättre så.
